VM-bloggen: Semifinal nästa

Wow, wow, wow. Vilken match, vilken prestation och vilken stolthet jag känner över mitt lag. Vi slår ut tunga mästerskapsspöket Tyskland. Förvisso tror jag inte och har aldrig trott på spöken, men visst var det ett jäkla tjat utifrån kring det. Vi kunde, vi ville och vi orkade. Vi är i semifinal. Vi är kvar […]

VM-bloggen: Tillbaka till Rennes

Vilken kväll det blev igår, vilket fest vi skapade tillsammans. Magen gör fortfarande lite sådär ont när jag tänker på matchen, shit vad nervös jag var. Men vet ni, vi har slagit ut Kanada och vi är vidare till kvartsfinal. 

Strax över 38 tusen åskådare fyllde läktarna och på flera håll fylldes arenan i gulblå färger. Återigen är stödet från de svenska supportrarna massivt och någonstans känns det som att VM-tempen börjar stiga hemma i Sverige. Tack för det. 

Det var en match mellan två taktiskt skickliga lag. Det var en jämn match, där känslan säger att lagen vann vars en halvlek rent spelmässigt. Och där satt jag på bänken, i denna jämna match med världens stressmage. Eller ska vi dra det så långt så att vi säger att jag nästan trodde att jag skulle få magkatarr av denna matchen? Shit vad jag var nervös. Jag svor och jag skrek, jag hejade och jag blundade, jag bad och jag hoppades – mycket hann jag med under de 90+ minutrarna matchen spelades. Men tjejerna ute på plan grejade det. Tack för det. 

Så kom den där straffen i andra halvlek till Kanada och jag tänkte ”nej, nej, nej nu är det kört”. Och så kliver Hedvig fram och gör en magisk räddning. Wow. Vilken känsla. Jag är så glad för hennes skull att hon fick uppleva det hon fick igårkväll. Att ha haft en rätt så konstig vår, men knapp speltid hemma i klubblaget till att komma till VM och vara en matchvinnare för hela Sverige i gårdagens match, ger mig rysningar bara jag tänker på det. Att bli den där matchvinnaren, det är vad vi alla målvakter tränar dag in och dag ut för. Vi drömmer om sådana tillfälle och långt ifrån alla får uppleva det. Tack Hedda. Tack för det. 

Laddningen för nästa match har redan börjat. Vi sitter på tåget tillbaka till Rennes. På lördag spelas nästa match och vi får minst några dagar till tillsammans. Tack för det. 


VM-bloggen: Paris och åttondelsfinal

Gruppspelet är avslutat och en andraplats innebär åttondelsfinal för vår del. På måndag ställs vi mot Kanada, ett landslag som tydligen hade jublat när de fick reda på att de skulle få oss som motstånd. Intressant, minst sagt. Ny stad, nytt hotell och nya möjligheter att få andas in ytterligare VM-luft.

Vi bor på ett mysigt hotell beläget väster om centrala Paris, en bit ifrån all rörelse mitt i staden. Det är skönt att bo avskilt och kunna få lägga all fokus på den egna gruppen och att tillbringa tid både själv men även med varandra. Jag antar att det är det som är den så kallade VM-bubblan, att man spenderar sina dagar tillsammans med sitt lag och att det som händer runtomkring helt plötsligt inte är lika relevant.

Matchen senast mot USA var häftig. Vi spelade på en fullsatt arena, som kokade av 22´000 svenska samt amerikanska supportrar. När den svenska nationalsången spelades, fick jag i sedvanlig ordning gåshud. När jag hörde supportrarna bakom mig sjunga högt tillsammans övergick gåshuden till tårfyllda ögon. Det är häftigt hur en sång kan beröra så mycket. Senare på kvällen när jag diskuterade just det momentet med min roomie Amanda, kom vi snabbt fram till att hon kände precis detsamma. Ni ser 😉

fantastiskt stöd i vår senaste match mot USA

Tre matcher har spelats i gruppspelet och jag har suttit på bänken i samtliga matcher. Det är en annorlunda position, målvaktspositionen, precis som jag nämnt flera gånger tidigare här på bloggen. Man är så långt ifrån att spela men helt plötsligt kan man vara supernära. Och det är just den där gången man behöver vara på tårna hela, hela tiden, även om man sitter på bänken. På träningarna försöker jag alltid att se mig som startspelare, både hur jag förbereder mig rent taktiskt men även hur jag går in i träningen fysiskt och psykiskt. När de senaste tre matcherna har spelats och jag inte varit en startspelare har jag istället gjort allt för att leva upp till min roll så bra som möjligt. Min roll när jag inte är en startspelare är att vara en lagspelare och att försöka hjälpa de som spelar matchen så mycket som jag bara kan. Min roll är att vara ett så bra stöd som möjligt till Hedvig så att hon känner att jag har hennes rygg, både när det går som bäst men även när maskineriet inte fungerar helt perfekt. Min roll är att i omklädningsrummet vara den som kanske ger andra energi snarare än att sitta sur i ett hörn och göra mig själv till ett offer för att jag inte får spela.

Jag tror det där med tydliga roller är otroligt viktigt i en grupp. Alla behöver känna sig trygga i sin roll och framförallt behöver man kunna acceptera sin roll. Ja, jag hatar att sitta på bänken och att någon annan ska spela framför mig. Jag är inte här på någon solsemester. Men när matchen väl har dragit igång, då är det bara att acceptera situationen och istället försöka göra sin roll så bra som det bara går för att laget ska fungera på bästa möjliga sätt. Det handlar då inte längre om jaget, utan fokus måste ligga på laget.

Jag ser fram emot måndag, när vi ska spela mot Kanada i en åttondelsfinal. Om jag på matchdag får vara startspelare eller ifall jag får rikta fokus mot att vara en så bra lagspelare som möjligt, återstår att se. Jag hoppas i alla fall att Kanada får ångra att de jublade när de fick reda på sitt motstånd. Spontant känner jag att de bara sprutat ytterligare bensin på elden.


VM-bloggen: Le Havre

Nästa flygresa och därmed skrivs nästa blogginlägg. Det är rätt skönt att skriva och få tillfälle att reflektera över hur man tillbringat sina senaste dagar i lugn och ro. Vi flyger med en harmoni i gruppen och en längtan efter nästa match mot USA. 

Nice var underbart på alla sätt och vis. Vädret var klass, sol och värme. Regnet höll sig borta för en gångs skull. Hotellet var lyx. En havsutsikt där man fick vakna upp till solens bländande ljus och en måne man kunde avrunda dagen till. Vi fick en hel del fritid där vi själva fick välja hur vi ville disponera vår tid. Jag och Amanda satte oss på ett litet, sött turisttåg och fick se större delar av staden. Nice är en väldigt fin och på något sätt harmonisk stad, kanske för att semestertiden inte peakat riktigt än. 

Vårt hotellrum i Nice

Igår spelade vi mot Thailand, en match som vi vann med 5-1. Det är alltid kul att vinna, framförallt i ett mästerskap där varje poäng helst ska plockas. Det som däremot fascinerade mig mest var Thailands reaktion när de gjorde sitt första mästerskapsmål. Deras bänk ställde sig upp och jag såg delar av ledarstaben hos dem börja gråta av lycka. I sådana stunder inser man hur mycket mer fotboll är än ”bara” en sport. Det gör mig lycklig att se sådant, även om det hemskt nog var oss de spräckte nollan på. 

Matcharenan i Nice

Dagen innan match nåddes jag av den tråkiga nyheten kring att Nilla Fischers avbildning vandaliserats i Linköping där den fanns. Lika lycklig som jag blir när jag ser glädjen på Thailands bänk efter deras första mål, lika besviken och ledsen blir jag när jag hör att någon kan göra något sådant här. Jag blir förbannad när någon ger sig på mina vänner, för det är precis vad den här personen eller personerna har gjort; gett sig på, inte enbart på en avbildning, utan på en människa. Låt oss betona ordet människa. Inte maskin, robot eller leksak, utan människa. En människa som har känslor. Trist tycker jag att en händelse av det här slaget ens ska behöva förekomma. Vi hoppas på bättre tider i framtiden. 

På tal om bättre tider går det rykten om att vi ska bo på ett ääääännu finare hotell än i Nice. Hur är det möjligt tänker jag?! Aja, återstår väl att se vad landslagschefen Marika lovordat ända sedan vi lyfte från Arlanda för någon vecka sedan. 

På torsdag är det redan dags för match igen, mot stornationen USA. Jag ser verkligen fram emot matchen, det kommer bli en häftig upplevelse som vi förhoppningsvis kommer att få dela med massor av svenska supportrar. Media är snabba med att börja titta slutspelsträd och ifall det kanske är bättre att förlora mot USA för att komma tvåa i gruppen och därmed få ett mer ”fördelaktigt” motstånd. Personligen känner jag: aldrig i hela mitt liv att jag vill förlora frivilligt. Vem f*n vill förlora frivilligt?!! Okej, någon kanske tror att ett motstånd är sämre än ett annan, men ångra er inte sen när det biter en i arslet och man förlorar i det som skulle varit en fördel. Nej, inget för mig det där med läggmatcher. 

By the way, på tal om supportrar. Så häftig känsla det var igår när jag klev ut på uppvärmningen och vart jag än vände mig såg gulklädda sverigesupportrar. Så coolt. Tillsammans är vi starkast! 

En del av de svenska fansen

VM-bloggen: Vidare till nästa stad

När det här blogginlägget skrivs sitter vi på flyget till Nice. Vi lämnar Rhennes och förhoppningsvis regnet bakom oss och hoppas på att solen välkomnar oss med öppna armar.

Igår spelade vi vår premiärmatch i VM mot Chile, en match som vi kontrollerade från början till slut trots att vi nervöst fick vänta på målen till slutet av matchen. Respekt till Madde Janogy som återigen kommer in och punkterar matchen med att göra mål. Vilket självförtroende, vilken målmedvetenhet – jag älskar det.

Check av plan innan matchvärmning

Honungsgrävlingen är ”vårt” djur i landslaget. Vi är en bunt honungsgrävlingar. Låt oss säga att regnet är ”vårt” väder. Vi hatar det samtliga av oss, men trots det är det ändå vårt väder. Under Gerhardssons tid som förbundskapten har vi spelat massor med regnmatcher och träningar där regnet bokstavligen kissat ner oss. Vi har hunnit med att vara med om en inställd final i Algarve Cup pga. regn, en match i Kroatien där det knappt gick att spela pga. regnsjuk plan, en match i Ukraina där matchstart fick skjutas upp pga. regn och nu ett avbrott mitt i vår premiärmatch… pga. regn och åska. Ja, ibland undrar man vad oddset är på vissa händelser.

Vi har haft bra dagar i Rhennes. Planen vi har tränat på har varit tipp top. Ren lyx. Matchplanen var även den lyx. Nästan så att man ville dra ut sovmadrassen dit och sova på planen. Det är för mig att leva sin dröm. Inte massa pengar som väller över en utan en perfekt, grön matta som man får lira boll på.

Bild: Gettysport

Det går rykten om att hotellet i Nice kommer vara riktigt nice. Det återstår väl att se. Höjdpunkten på det hotellet vi bodde på i Rhennes var lätt maten. Då hade vi vår egna kock med oss från Sverige. Jag nöjer mig med den beskrivningen. Älska svensk husmanskost och franska baguetter till varje måltid.

Bring it Nice.

Vår buss stod precis utanför vårt plan. Lyx.

VM-bloggen: Framme i Rhennes

Nu är vi framme i Frankrike, Rhennes efter någon timmes flygresa. Jag är så förväntansfull och magen pirrar av längtan och nyfikenhet. Jag vill se hur allt kommer att vara och jag vill se hur bra vi kan prestera som lag. 

Nattens sömn blev väl sådär, flera uppvaknande där jag bara ville att väckarklockan skulle börja ringa 07:30. Men jag klagar inte, jag är full med annan typ av energi så energi från sömnen kompenseras enkelt upp. 

Det var en cool känsla när vi samlades vid incheckningsdisk fem på Arlanda i våra gemensamma kostymer. Alla spelare och ledare var klädda likadant och folket som gick förbi hälsade glatt ”Lycka till i Frankrike”. 

Vi flög chartrat till Rhennes, vilket innebär att det enbart var laget som tog plats i planet samt kabinpersonal och pilot, som för övrigt var iklädd i Sverige-tröja. Detaljer, jag älskar er. 

Let the journey begin… 


VM-bloggen: Tack Göteborg

Nu sitter jag hemma i soffan hos föräldrarna, vi är lediga i några dagar innan vi sätter oss på flyget mot Frankrike och VM. Förlägret är avslutad och vi har haft bra dagar i först Båstad och sedan Göteborg. Självklart hade vi regn merparten av tiden vi var där, så inget var ändrat från tidigare lägerdagar. Undra hur vi löser det ifall det blir sol i Frankrike? Vi får väl ta med oss vattensprutor eller något.

I Göteborg hann vi med en träning innan vi skulle spela landskamp mot Sydkorea, denna gången en officiell landskamp på Gamla Ullevi. Det skulle visa sig bli en tuffare match jämfört med den inofficiella match vi spelade några dagar före där vi vann med klara 4-0. Sydkorea hade steppat upp gamet och visade att de är ett väldigt bollskickligt lag. En styrka hos oss är att vi håller ut hela matchen och täpper till bakåt, för att i slutskedet av matchen kunna avgöra matchen med matchens enda mål. Kul för inhoppande Janogi att hon fick göra sitt första landslagsmål. Jag och hon satt på bänken och diskuterade hur vi ville se ett mer direkt spel från vår sida där vi bröt igenom Sydkoreas kompakta lag. Rolfö kommer in, kör en tvåfotare genom Sydkoreas mittförsvar och serverar Janogi som går rätt mot mål och placerar in den. Direkt, läckert, distinkt. Precis som önskat.

Jag hade önskat att läktarna var mer välfyllda i en sådan här match. Landslaget spelar sin sista match på hemmaplan innan vi flyger vidare mot ett världsmästerskap. Tittar vi på andra nationer så har ett liknande matchevenemang hypats upp med ”send off”, ”vi hyllar vårt landslag i en sista match innan VM” och annan marknadsföring som fyller läktarna betydligt mer än vad Gamla Ullevi fylldes med. Förstå mig rätt, jag är otroligt tacksam för den publik som kom (6854 st), stor eloge till alla er och ni betyder extremt mycket för oss. Men kan man inte locka ytterligare i en sista match? Jag tänker såhär. Visst kan det diskuteras kring motstånd och att Tyskland är ett mer intressant lag sett från publikhåll och att det därav inte kommer att locka den publikmassa som kom när vi spelade mot Tyskland på Friends. Men höj upp Sydkorea då? Visa att de är ett skickligt lag och att de faktiskt tagit sig till VM av en anledning. Men framförallt, fokusera på att det här är ett tillfälle där vi kan hylla vårt damlandslag och där vi kan visa att hela Sverige står bakom sitt land i ett mästerskap. Lite som när brorsans lilla son skulle träna sin första träning. Ja, han är fem år gammal och ja de tränar knappt fotboll på den fotbollsträningen utan springer mest rundor och tramsar. Men själva grejen, själva hypen kring att det är en unik händelse. Brorsan, frun, jag, mamma, pappa, syrran, de andra syskonbarnen, Alla var samlade. Inte för att innehållet var något waow, utan mer för att vara där för lilla Amin och för att han ska känna sig riktigt häftig. Lite så tänker jag att man hade kunnat marknadsföra matchen mot Sydkorea. Helt plötsligt blir den här matchen något häftigare än matchen mot Tyskland för några veckor sedan. Helt plötsligt vill alla vara med. Lägg då till att publiken får både innehåll i form av två VM-klara lag och hypen kring att vi alla är enade och att hela Sverige ska spela VM, inte enbart de 11 startspelare som står på plan när domaren blåser igång matchen den 11 juni i Rhennes.

Nu tar jag någon dag ledigt från fotboll och kliver ur VM-bubblan, för att på onsdag sätta mig på flyget och med en otrolig längtan hoppa in i mästerskapsbubblan igen. Jag är så förväntansfull över vad vi kan åstadkomma tillsammans.

Autografskrivning efter match till en av de 6854 fantastiska supportrar som var på plats ❤️

VM-bloggen: Förläger i Båstad

Sex dagar är genomförda i Båstad och bussen rullar vidare mot Göteborg för ytterligare några dagar av förlägret inför VM. Vi har haft intensiva men bra dagar på hotell Riviera Strand, världens lyxhotell med världens lyxutsikt mot havet. Synd bara att det regnade och var grått konstant, damlandslagets för övrigt ständigt förföljande väder.

Utsikten från matsalen

Vi har hunnit träna fyra pass och spelat en stängd match mot Sydkorea igår. Träningarna har genomförts inför massa kids och annat folk som visat att intresset växer mer och mer. Det är något jag är otroligt förväntansfull över, hur intresset kommer att se ut längst med vägen under vår VM-resa. 

Lilla gänget i gänget

Vi har hunnit testa fyra olika restauranger i Båstad där vi ätit fantastiska middagar, det här utöver den goda maten som vi har serverats på hotellet. Maten är något som alltid är toppklass när man är iväg med landslaget, den här gången har inte var något undantag. Det är nästan lite jobbigt att det finns så mycket gott. Beslutsångest är vanligt förekommande när man står på frukosten och ska välja mellan dögott bröd, smarriga tillbehör och färska bär till den turkiska yogurten eller en nystekt omelett med färska råvaror av en ansvarig som står och steker efter vår önskan. 

En av restaurangerna vi åt middag på: Restaurang Sand

Vi har hunnit med att hänga med varandra. I söndags hade vi en träningsledig dag där vi promenerade till stranden (låg typ tre meter utanför våra rum) och hade team building. Två personer kom från ett företag och skulle hålla i en femkamp där vi skulle delas in i fem olika lag. Shit. Det kan inte vara enkelt och handskas med oss när vi sätter igång att tävla. Jääklar vilka vinnarskallar det finns i detta laget. Det är oooomöjligt att få fram en vinnare utan att vi ska protestera eller finna anledningar till varför vinnarlaget inte alls var vinnare i den tävlingen. Såhär i efterhand när jag reflekterar så undrar jag ifall de två ansvariga tänkte att vi var helt galna och inte såg det roliga i tävlingen. Men, men, kanske är det något som krävs för en del för att kunna ta sig till den här nivån; att det bor en djävul inom en som vaknar till liv varje gång det handlar om placeringar. 

Bild från team buildingen. Foto: Bildbyrån.

Med andra ord har vi hunnit med massor. Jag är verkligen stolt över att få vara en del av detta gänget. Det är få förunnat och jag hoppas kunna njuta ordentligt. Jag hoppas även kunna låta er följa med på denna resan och även kunna ha något att gå tillbaka till om ett par år.


VM i Frankrike

Det sägs att det finns en första gång för allt. Det här kommer bli min första gång, en första gång jag är uttagen till ett mästerskap. Jag känner mig otroligt stolt och ärad över att få vara en del av den truppen som ska representera Sverige under VM i Frankrike i som.

Jag är stolt över mig själv över att jag har gett mig själv chansen att kunna nå den här drömmen och checka av ännu en målsättning. Med hårt slit och en målmedvetenhet har jag utvecklats till den jag är idag och det är något jag själv ger mig en klapp på axeln för. Jag känner också en otrolig tacksamhet över de som trott och de som tror på mig. Utan er hade jag inte orkat hålla i och kämpa i motvind när det går lite tyngre. Tack!


Vilken mäktig inramning det blev

Ligger i sängen på hotellrummet och tänker tillbaka på vad jag precis varit med om. För några timmar sedan spelade vi landskamp mot Tyskland inför svenska fans på Friends Arena. Förvisso startade jag inte matchen, vilket man alltid strävar efter som fotbollsspelare på den här nivån, men vilken mäktig upplevelse det här var. Tack svenska folket som gjorde det här tillsammans med oss. Tillsammans skapade vi historia.

Matchen mot Tyskland var en match som det har pratats länge om. Det skulle bli en historisk match och vi skulle slå publikrekord. Flera publikrekord har slagits runt om i Europa på damsidan och nu var det vår tur att hoppa på tåget. Vi har sett fram emot matchen extremt mycket, men att det skulle bli såhär mäktigt kunde jag inte föreställa mig.

Vi rullar in med bussen till Friends och möts av fans som vinkar utanför arenan. Jag inser att allt folk är där för att se oss spela. Jag inser att jag är en del av ett damlandslag som skapar drömmar för kommande generationer. Jag inser att det vi mest av allt älskar att göra berör folk och de uppskattar det vi håller på med. Jag ryser.

Vi går in i omklädningsrummet och allt är fixat och förberett. Alla har sin egna plats med egen namnskylt och på kroken hänger våra landslagströjor. Vi går ut för att känna på mattan vi ska spela på. Publiken har inte hunnit anlända än men trots det känns det som om att läktaren skriker ”Sverige!”. Cirka 1,5 h efter går vi ut inför fulla läktare. Det är inte längre läktare som skriker tomt eller där man fått stänga av ena långsidan för att intresset inte räckte till. Det är läktare som är färgat i gult och blått och med en publik som är där för att visa sin kärlek för sporten. Det är en välfylld arena som skriker intresse och passion. Jag ryser.

Tack svenska folket för att jag fick vara med om den här dagen. Tack fotbollssverige som skapar en optimism inom mig som gör att jag börjar tro på att vindarna börjat blåsa medvind. Det handlar inte om dem, det handlar om oss. Det handlar om att vi håller på att ta viktiga kliv för att vi ska kunna hoppa på tåget som i övriga Europa snabbt rullar damfotbollens väg. Vi är påväg, i hög hastighet. Jag ryser.

ZM


År 2018 – Ett lärorikt år med höga toppar och djupa dalar

År 2018 har varit ett lärorikt år för mig på många olika plan. Fotbollskarriären har återigen utmanat mig, den civila karriären har nått framgångar och privatlivet fortsätter att vara en viktig nyckel till välmående. Kort och gott – ett bra år att stoppa ner i ryggsäcken. År 2018 tar en stor plats i erfarenhetsryggsäcken, mycket på grund av dess höga toppar och djupa dalar.

Fotbollskarriären är den delen i mitt liv som i år har präglats av de största kontrasterna mellan vad som har varit bra och vad som har varit mindre bra. Bland annat har två landskamper spelats, Svenska Cupen har vunnits och stora individuella kliv har tagits i min utveckling, något som belönades genom att för första gången i min karriär bli nominerad till ”årets målvakt” på fotbollsgalan. Det var en trevlig gala. Där satt jag som en av tre nominerade till priset och njöt. Jag fick frågan ifall jag var nervös och ifall jag förberett ett tal. Jag nervös? Jag tacktal? Har ni missat att ingen annan förtjänar det priset 2018 mer än Hedvig Lindahl, tänkte jag och fortsatte njuta av en nervösfri gala utan ett förbestämt tacktal.

Trots stora framgångar är det den sura tredjeplatsen i Damallsvenskan som sätter sig prägel tydligast. Tredjeplatsen är den som fortfarande känns mest när jag sitter och skriver det här inlägget samtidigt som det är den platsen som jag tror är en stor orsak till varför jag längtar till att sätta igång 2019. Jag vill ha revansch. Jag vill vinna igen. Vi hade höga målsättningar inför säsongen och allt förutom en förstaplats var ett fiasko. Jag är övertygad om att vi la ner mest kraft i hela serien på nå våra målsättningar. Ändå nådde vi inte dem. Därför blev det extra jobbigt. Vi investerade allt och fick långt ifrån allt.

År 2018 var året jag tog min kandidatexamen i ekonomi, något jag är väldigt stolt över. Efter tre års studier i helfart kunde jag pusta ut med diplomet i mina händer. Som jag har kämpat och som jag har slitit för att få ihop det hela. Flera kvällar har jag suttit uppgiven där jag tänkt att jag inte orkar mer. Flera mornar har jag vaknat tidigare för att hinna plugga till tentamen. Flera böcker har jag fått läsa i varje kurs för att komma ikapp de andra då föreläsningarna var en omöjlighet för mig att hinna till. Det är inte omöjligt, men det är heller inte självklart. Klapp på axeln, Zecira, för att du höll ut och kämpade dig igenom. Inte nog med en kandidatexamen, valde jag att studera vidare och läsa en ledarskapskurs. Vänta nu lite Zecira, vad i hela friden håller du på med? Har du ett liv?

Slutligen vill jag hylla min familj, min pojkvän och alla goda vänner och människor som jag har varit kring det här året. Utan kärlek och stöttning från nära och kära är jag ingen. Jag hade aldrig orkat slutföra mina studier, jag hade aldrig kunnat uppehålla den starka motivationen jag har till att utvecklas som fotbollsspelare och sist men inte minst det primära i livet; jag hade inte mått såhär bra. Tack.

Tack 2018. Du lärde mig mycket. Igen.


Nominerad för första gången

Sitter på hotellrummet och målar tånaglarna. De måste räddas inför fotbollsgalan ikväll. Som fotbollsspelare är man inte bortskämd med snygga tånaglar, men vad gör det egentligen förutom när fötterna ska in i ett par högklackade skor?!

Dagens schema är ett tight sådant. Massa fix ska hinnas med och mitt i all stress ska dessa jäkla tånaglarna hinna torka. Sminket ska göras och håret ska fixas. Förhoppningsvis är jag nöjd med det som fixas, så att jag slipper springa in på rummet och skrubba bort allt för att sluta upp med en ”natural look”, hah…

För första gången är jag nominerad till ett pris på galan – ”Årets målvakt”. Det här är något jag är väldigt, väldigt stolt över och det känns extremt inspirerande att nämnas bland de redan stora stjärnorna.

Jag lever min dröm. Det är ett som är säkert. Även om tånaglarna är ett undantag av drömmen.


Tankar inför måndagens DRÖMmatch mot Piteå

Dagen innan den stora dagen. För det är det – måndag är en väldigt stor dag. En direkt avgörande match mot serieledande Piteå från Norrland. Damallsvenskan är den mest spännande på länge, om inte den mest spännande upplagan någonsin. Att det här är årets match är inget att sticka under stolen med. Att vi får spela den matchen på vårt Malmö IP med vår publik är nästintill perfektion. Att det här är matcher som är värt allt slit – svar: JA.

Jag sitter på tåget in till Malmö för morgonträning. Igår var jag hemma hos familjen i Helsingborg och samlade energi. När man ska spela stora matcher har jag tidigare känt att jag lägger ner alldeles för mycket energi på att tänka på matchen. Jag försöker optimera varje liten bit; sömn, kost, umgänge och så vidare. Nästan så att man blir lite för professionell (den typ av professionalism som det brukar tjatas om) om man nu kan vara ”för professionell” så att det slår över till det negativa. Allt kretsar kring en fotbollsmatch långt innan matchstart. Det kan säkert fungera bra för en del personer. För mig har jag lärt mig att det blir ett sätt att sno energi från de 90 minutrarna jag behöver på matchen. Därför försöker jag optimera vissa grundläggande delar, så som kost och sömn. Därutöver försöker jag göra allt annat än tänka på matchen i sig. Att sätta sig på tåget hem till Helsingborg blir en perfekt tillflyktsort med mycket energi att hämta.

Tillbaka till måndagens match. Låt oss åter tänka lite på den mitt i allt undvikande tänk. Jag hoppas verkligen att malmöpubliken vaknar till liv, vilket de brukar göra när guldstriden är i sin avslutande fas. Jag hoppas fler än 800 personer kommer till Malmö IP för att se denna match. För egen del gillar jag att spela framför mycket publik. Den bilden stämmer överens med den bilden som finns när jag drömmer fotboll. Jag vill inte framstå som allt för kaxig, men mina drömmar innehåller sällan läktare som knappt är fyllda haha… I mina drömmar är mina matcher stora fotbollsfester, ett tillfälle för människor att samlas och för att se på bra fotboll. Precis så som jag hoppas att måndag kommer att bli. Det är bäddat för en riktigt, riktigt bra fotbollsfest. Jag lovar.


Borta bra men hemma bäst

Just nu befinner jag mig på landslagsläger. Fem dagar i hemstaden Helsingborg är avslutade och nu sitter vi på bussen till Kastrup för att flyga över till Italien.

Att ta på sig landslagskläder är alltid en speciell känsla och man känner en otrolig tacksamhet. Att dessutom få göra det i sin egna hemstad är verkligen få förunnat. Familjen hade möjlighet att komma och se några träningar medan jag var här och de fick även se vår landskamp mot Norge i torsdags. Att höra pappas tacksamhet och stolthet över att han fick sitta på VIP-platser när han var och såg matchen gör mig väldigt rörd och nöjd. Att han fick sitta på en utvald och ”upphöjd” plats, inte på grund av hans jobb eller på grund av honom själv, utan på grund av att hans barn lyckats med det de siktat på. Barnen han och mamma har gjort allt för att få på rätt väg, utan ibland de bästa förutsättningarna. Jag älskar er.

Det ska bli kul att få se vad Italien och staden Cremona har att erbjuda. En landskamp står på schemat och ytterligare förberedelser inför nästa sommars VM i Frankrike. Let the journey begin!


Champions League – part II

Några timmar kvar till returmatchen i Champions League mot ryska Ryazan. Själv sitter jag på tåget in mot Malmö. Varit hemma hos föräldrarna i Helsingborg och samlat energi. Sista timmarna innan match brukar jag däremot vilja samla energi på eget håll.

Vi har en vinst i vårt egna bagage med 1-0 inför matchen. Förväntningarna är höga på det egna lagets spel och vi ska göra allt för att ta oss vidare till nästa omgång.

September månad har varit en oerhört hektisk period med massor av viktiga matcher, både med klubb- och landslag där vi fightades om en VM-biljett som vi lyckades att ta.

Damallsvenskan är tightare än på länge och många lag är inblandade i toppstriden. Hade jag inte varit spelare själv i ligan, hade det här varit optimalt att följa och otroligt spännande. Nu känner jag mest att jag bara vill spela alla matcher på en och samma gång och vinna såklart.

Men först: Champions League.


Landslagsläger i Göteborg och SD-sympatisörer i vänlistan

Det var ett tag sedan jag bloggade sist. En hel del har också hunnit hända. Jag har tagit min examen och kan kalla mig för ekonom, jag har haft en välbehövlig sommarsemester och jag har hunnit spela en massa mer fotboll. Vi låter historia förbli just historia och blickar istället framåt på allt kul som komma skall.

Just nu är jag i Göteborg med damlandslaget för ett läger som avgör ifall vi ska knipa en direktplats till VM nästa år i Frankrike. Imorgon spelar vi första extremt viktiga matchen mot Ukraina för att sedan följa upp med en avslutande match mot Danmark på tisdag på bortaplan.

Det har varit kul dagar hittills. Träningar, möten och andra aktiviteter har stått på schemat. Igår var vi några stycken som besökte barnsjukhuset i Göteborg. För mig var det ett besök som gav mig otroligt mycket energi och som även gav mig perspektiv på mig egna fantastiska liv. Jag är så otroligt tacksam över att få vara med vid sådana här tillfällen.

Förutom fotboll händer massa annat som vanligt i mitt liv. Ett hett ämne som jag tänker mycket över just nu är valet som snart ska avgöras i Sverige. Jag tänker på alla de partier som finns och alla de debatter och diskussioner som startas emot varandra. Det handlar om hur det ena partiet ska sänka det andra, som det ser ut tyvärr när det diskuteras politik. Jag tänker på hur det hade kunnat se ut ifall dessa partier samarbetat, tagit fram det bästa från de olika programmen och hur bra Sverige hade kunnat vara.

Jag tryckte mig in på Sverigedemokraterna Facebook-sida. Inte för att jag har ett intresse av vad de som parti har att säga, utan för att se vilka av mina Facebook-vänner som gillar sidan. Jag fick upp två vänner. Jag beslutade mig för att skriva till dem, ifrågasätta ifall det jag precis hade sett verkligen stämde. En av vännerna valde att läsa mitt meddelande men har ännu inte svarat, och den andra vännen läste mitt meddelande och gav mig ett ärligt svar. Hen är inte rasist men bryr sig om den egna pensionen och de pengar som just nu försvinner för pensionärer. Jag är tacksam över att jag fick ett svar, en anledning till varför personen sympatiserar med SD. Det jag däremot fortfarande inte förstår är hur den anledningen kan väga upp allt det hat som SD besitter och sprider mot en så stor del av befolkningen. Däremot tror och hoppas jag att kärleken vinner i slutändan, att okunskapen blir till kunskap och att hela den svenska befolkningen inser att vi inte kommer någonstans utan viljan att samarbeta.

#GOSWEDEN.


Två otroligt hektiska veckor

Äntligen på hemmaplan efter två hektiska veckor. Först var det ett landslagsläger i Göteborg som avslutades med en kortare resa till Ukraina för en VM-kvalsmatch. Därefter var det hem till Malmö, träna ett pass med laget för att dagen efter sätta sig i flyget igen, denna gången upp mot Kiruna.

Landslagsläger är alltid speciella på sitt sätt. Fokuset skärps till ytterligare, man känner sig inspirerad på ett helt annat sätt och plötsligt är det väldigt uppenbart att varje tillfälle på fotbollsplan är ett ”måste”-tillfälle, både för laget och jaget.

Göteborg behandlade oss väldigt väl. En hel del tror kanske att ett landslagsläger består av enbart fotboll. Visst förekommer det i hög grad, men just detta lägret bestod av massa annat. Foo Fighters koncert, Lisseberg, herrarnas landskamp och massa fikatid är några exempel.

Sista tre dagarna av landslagslägret avslutade vi i Ukraina, Lviv, som vi fick chartrat flyg till. Rätt häftigt ändå det där med chartrat plan. Bara vi från landslaget i ett flyg. Från och till match. Det är detaljer som har tillkommit på senare tid. Tror ni att man vågade drömma om det här för några år sedan? Som tjej och fotbollsspelare?

Tyvärr blev det förlust i matchen mot Ukraina. De gör det bra, det får man ge dem. Ett Ukraina som likt många andra nationer är på frammarsch. Ytterligare ett tecken på den snabba utvecklingen som pågår.

Efter matchen tog vi oss hem till Sverige igen. Jag hann med ett träningspass på hemmaplan innan vi skulle upp till Kiruna för att spela i midnattssolen kl. 22:00. En otrolig häftig upplevelse som förstärktes ytterligare av den viktiga vinst vi fick med oss hem.

Vi spelade mot ett bra Piteå som inte gjorde det lätt för oss. De hade innan vår match vunnit alla deras seriematcher, det säger en hel del om hur duktiga de är i år. Men även om hur bra vi är i år. Som alltid tror jag stenhårt på mitt lag. Inte minst efter vår insats uppe i Kiruna.


I min ”jar” av drömmar

Just nu är vi med damlandslaget i Göteborg. Vilka fantastiska förutsättningar vi har här i Sverige och vilka drömmar kommande stjärnor kan ha i dagens samhälle. De kan drömma om att bli fotbollsproffs. På riktigt.

Igår var vi på Foo Fighters som hade koncert på Gamla Ullevi. Jag är inget rock-fan riktigt och kom väl hem efteråt med lock för öronen, pga hög ljudvolym, och magsår pga för mycket icke harmoniska kombinationer av ljud. Men förutom de symptomerna var det en upplevelse. Cirka 50 000 själar som gick in för det på en och samma stadion. Häftigt.

Imorgon spelar vi VM-kvalsmatch mot Kroatien på vår nationalarena i Göteborg. Viktiga poäng behöver plockas för att kunna ha möjlighet att spela VM nästa år. Det är något som finns med i min ”jar” av drömmar.


Liverpool-Karius blev en skithög

Ny vecka och nya utmaningar. Vi avslutade förra veckan med att vinna med 2-0 i söndags mot Vittsjö och är alltså återigen tillbaka på vinnarspåret. Det efter att varit extremt besvikna över förlusten i Kristianstad. En annan besvikelse lär Karius i Liverpool få leva med under en lång tid. Usch. Där har ni målvaktspositionen i ett nötskal; antigen är du en hjälte eller rena rama skithögen.

Vi börjar med Vittsjö-matchen. Inför det mötet hade vi spelat årets sämsta fotboll mot Kristianstad och förlorat med 2-0 på bortaplan. Förvisso spelade Kristianstad bra och är absolut ett lag att räkna med i år, mycket på grund av deras inställning och hjärta för klubben. Det här får de fram mycket i deras fysiska spel. Fotboll är även en kampsport, vilket gör att Kristianstad kommer plocka många poäng i årets upplaga av Damallsvenskan. Det här anser jag även var anledning till att vi förlorade; Kristianstad ville det mer i den matchen. Det var vad som gjorde mest ont efter matchen, att förlora för att motståndarna ville det mer som lag.

Ur allting går att plocka ut något positivt, även om man ibland får kämpa för att finna det. För oss tror jag Kristianstad-matchen kommer att vara en väckarklocka för kommande matcher. Vi vill inte tillbaka till den prestationen och den lamheten i både spel och vilja. Det här tyckte jag vi visade direkt i nästkommande match mot Vittsjö, där vi klättrar upp på hästen igen och tar tre viktiga poäng.

Karius, målvakten i Liverpool, kommer få kämpa väldigt mycket för att finna något positivt i det som blev utfallet av årets Champions League-final för herrar. Att släppa in två av tre mål på ett sätt som många anser vara oacceptabelt på den nivån, är allt annat än lätt. Att det sedan blir matchavgörande i en final, som är något av det största du kan spela i en fotbollskarriär, gör inte saken bättre. Många är snabba med att kritisera Liverpool-målvakten och göra en bedömning av vem han är som person både på och utanför plan. Det många tyvärr inte förstår är att fotboll är en sport som spelas av människor. Och människor kan göra fel. Alla gör ibland fel. Det är oundvikligt.

Målvaktspositionen är, som jag nämnt i tidigare inlägg, en extremt utsatt position. Ibland är du en hjälte och andra gånger rena rama skithögen. De där mellanprestationerna som inte utmärker sig med fantastiska räddningar, är det ingen som riktigt tänker på eller tackar en för, förutom såklart de som alltid finns där för en. Däremot är du rätt själv i skarpa lägen, framför allt när du får rollen som skithög. Det här är något som jag funderat mycket på och något som gör att jag mer och mer blir övertygad om att just målvaktspositionen är en otrolig mental sport. Lika mycket som du ska vara bra tränad, behöver du ha ett psyke gjort av stål, i alla fall för att nå toppen.

Det återstår att se ifall Karius har det här psyket. Ett som är säkert är att oavsett psyke, kommer den matchen att ligga som ett mörkt moln över honom under en lång period. Det som däremot räknas är vad som händer därefter. För det finns något positivt i det också, frågan är bara ifall psyket finns för att finna det.


Svenska Cupen-vinnare

Vi tog hem cupen i år igen, för andra året i rad. De senaste fyra åren har vi spelat final, vilket visar på det vinnargäng vi är. Att vi är ett vinnargäng framkommer också av våra målsättningar och vår ambition. Visst har vi vunnit cupen, men än är vi långt ifrån nöjda. De stora målen för säsongen återstår och för att ge oss de bästa möjligheterna att uppnå dem, behöver vi återuppta fokuset.

Visst är det häftigt att vinna titlar? Svenska Cupen har i år varit en turnering som varit roligare än alla de andra åren jag spelat den. Rätt snabbt in på försäsongen fick vi spela ett gruppspel med två andra allsvenska lag och ett lag från division ett. Redan då fick tävlingsnerverna testas, vilket jag gillar starkt. Jag gillar när det blir ordentlig tävling direkt mot bra lag.

En annan sak jag också gillar är den egna målsättningen som sattes för just cupen. I år var vår målsättning tydlig; att vinna cupen. Processmålen var även de tydliga. Framförallt handlade det om att vi skulle spela vårt spel och vi skulle se hela cupspelet som en utvecklingsprocess av det vi vill vara och det vi vill stå för som lag. Vi inledde starkt mot Vittsjö, för att sluta ännu starkare mot Linköping i finalen. För mig är den största vinsten att vi har utvecklats som ett lag. Visst är troféer roliga att få och finaler är häftiga att vinna just i detta nuet, men i det långa loppet är det lagets utveckling som kommer att göra att vi kan konkurrera med de allra bästa lagen runtomkring oss; både nationellt men även internationellt.

Tusen tack för alla underbara grattis-hälsningar och allt stöd vi fått från er. Däremot är vi i FC Rosengård inte nöjda för i år, såväl spelare och ledarstab som andra hjältar i och kring vår förening. Som jag allt oftare använder i olika sammanhang och ser som en stor framgångsfaktor – våga drömma.


Foton: Christer Thorell