Nominerad för första gången

Sitter på hotellrummet och målar tånaglarna. De måste räddas inför fotbollsgalan ikväll. Som fotbollsspelare är man inte bortskämd med snygga tånaglar, men vad gör det egentligen förutom när fötterna ska in i ett par högklackade skor?! Dagens schema är ett tight sådant. Massa fix ska hinnas med och mitt i all stress ska dessa jäkla […]

Tankar inför måndagens DRÖMmatch mot Piteå

Dagen innan den stora dagen. För det är det – måndag är en väldigt stor dag. En direkt avgörande match mot serieledande Piteå från Norrland. Damallsvenskan är den mest spännande på länge, om inte den mest spännande upplagan någonsin. Att det här är årets match är inget att sticka under stolen med. Att vi får spela den matchen på vårt Malmö IP med vår publik är nästintill perfektion. Att det här är matcher som är värt allt slit – svar: JA.

Jag sitter på tåget in till Malmö för morgonträning. Igår var jag hemma hos familjen i Helsingborg och samlade energi. När man ska spela stora matcher har jag tidigare känt att jag lägger ner alldeles för mycket energi på att tänka på matchen. Jag försöker optimera varje liten bit; sömn, kost, umgänge och så vidare. Nästan så att man blir lite för professionell (den typ av professionalism som det brukar tjatas om) om man nu kan vara ”för professionell” så att det slår över till det negativa. Allt kretsar kring en fotbollsmatch långt innan matchstart. Det kan säkert fungera bra för en del personer. För mig har jag lärt mig att det blir ett sätt att sno energi från de 90 minutrarna jag behöver på matchen. Därför försöker jag optimera vissa grundläggande delar, så som kost och sömn. Därutöver försöker jag göra allt annat än tänka på matchen i sig. Att sätta sig på tåget hem till Helsingborg blir en perfekt tillflyktsort med mycket energi att hämta.

Tillbaka till måndagens match. Låt oss åter tänka lite på den mitt i allt undvikande tänk. Jag hoppas verkligen att malmöpubliken vaknar till liv, vilket de brukar göra när guldstriden är i sin avslutande fas. Jag hoppas fler än 800 personer kommer till Malmö IP för att se denna match. För egen del gillar jag att spela framför mycket publik. Den bilden stämmer överens med den bilden som finns när jag drömmer fotboll. Jag vill inte framstå som allt för kaxig, men mina drömmar innehåller sällan läktare som knappt är fyllda haha… I mina drömmar är mina matcher stora fotbollsfester, ett tillfälle för människor att samlas och för att se på bra fotboll. Precis så som jag hoppas att måndag kommer att bli. Det är bäddat för en riktigt, riktigt bra fotbollsfest. Jag lovar.


Borta bra men hemma bäst

Just nu befinner jag mig på landslagsläger. Fem dagar i hemstaden Helsingborg är avslutade och nu sitter vi på bussen till Kastrup för att flyga över till Italien.

Att ta på sig landslagskläder är alltid en speciell känsla och man känner en otrolig tacksamhet. Att dessutom få göra det i sin egna hemstad är verkligen få förunnat. Familjen hade möjlighet att komma och se några träningar medan jag var här och de fick även se vår landskamp mot Norge i torsdags. Att höra pappas tacksamhet och stolthet över att han fick sitta på VIP-platser när han var och såg matchen gör mig väldigt rörd och nöjd. Att han fick sitta på en utvald och ”upphöjd” plats, inte på grund av hans jobb eller på grund av honom själv, utan på grund av att hans barn lyckats med det de siktat på. Barnen han och mamma har gjort allt för att få på rätt väg, utan ibland de bästa förutsättningarna. Jag älskar er.

Det ska bli kul att få se vad Italien och staden Cremona har att erbjuda. En landskamp står på schemat och ytterligare förberedelser inför nästa sommars VM i Frankrike. Let the journey begin!


Champions League – part II

Några timmar kvar till returmatchen i Champions League mot ryska Ryazan. Själv sitter jag på tåget in mot Malmö. Varit hemma hos föräldrarna i Helsingborg och samlat energi. Sista timmarna innan match brukar jag däremot vilja samla energi på eget håll.

Vi har en vinst i vårt egna bagage med 1-0 inför matchen. Förväntningarna är höga på det egna lagets spel och vi ska göra allt för att ta oss vidare till nästa omgång.

September månad har varit en oerhört hektisk period med massor av viktiga matcher, både med klubb- och landslag där vi fightades om en VM-biljett som vi lyckades att ta.

Damallsvenskan är tightare än på länge och många lag är inblandade i toppstriden. Hade jag inte varit spelare själv i ligan, hade det här varit optimalt att följa och otroligt spännande. Nu känner jag mest att jag bara vill spela alla matcher på en och samma gång och vinna såklart.

Men först: Champions League.


Landslagsläger i Göteborg och SD-sympatisörer i vänlistan

Det var ett tag sedan jag bloggade sist. En hel del har också hunnit hända. Jag har tagit min examen och kan kalla mig för ekonom, jag har haft en välbehövlig sommarsemester och jag har hunnit spela en massa mer fotboll. Vi låter historia förbli just historia och blickar istället framåt på allt kul som komma skall.

Just nu är jag i Göteborg med damlandslaget för ett läger som avgör ifall vi ska knipa en direktplats till VM nästa år i Frankrike. Imorgon spelar vi första extremt viktiga matchen mot Ukraina för att sedan följa upp med en avslutande match mot Danmark på tisdag på bortaplan.

Det har varit kul dagar hittills. Träningar, möten och andra aktiviteter har stått på schemat. Igår var vi några stycken som besökte barnsjukhuset i Göteborg. För mig var det ett besök som gav mig otroligt mycket energi och som även gav mig perspektiv på mig egna fantastiska liv. Jag är så otroligt tacksam över att få vara med vid sådana här tillfällen.

Förutom fotboll händer massa annat som vanligt i mitt liv. Ett hett ämne som jag tänker mycket över just nu är valet som snart ska avgöras i Sverige. Jag tänker på alla de partier som finns och alla de debatter och diskussioner som startas emot varandra. Det handlar om hur det ena partiet ska sänka det andra, som det ser ut tyvärr när det diskuteras politik. Jag tänker på hur det hade kunnat se ut ifall dessa partier samarbetat, tagit fram det bästa från de olika programmen och hur bra Sverige hade kunnat vara.

Jag tryckte mig in på Sverigedemokraterna Facebook-sida. Inte för att jag har ett intresse av vad de som parti har att säga, utan för att se vilka av mina Facebook-vänner som gillar sidan. Jag fick upp två vänner. Jag beslutade mig för att skriva till dem, ifrågasätta ifall det jag precis hade sett verkligen stämde. En av vännerna valde att läsa mitt meddelande men har ännu inte svarat, och den andra vännen läste mitt meddelande och gav mig ett ärligt svar. Hen är inte rasist men bryr sig om den egna pensionen och de pengar som just nu försvinner för pensionärer. Jag är tacksam över att jag fick ett svar, en anledning till varför personen sympatiserar med SD. Det jag däremot fortfarande inte förstår är hur den anledningen kan väga upp allt det hat som SD besitter och sprider mot en så stor del av befolkningen. Däremot tror och hoppas jag att kärleken vinner i slutändan, att okunskapen blir till kunskap och att hela den svenska befolkningen inser att vi inte kommer någonstans utan viljan att samarbeta.

#GOSWEDEN.


Två otroligt hektiska veckor

Äntligen på hemmaplan efter två hektiska veckor. Först var det ett landslagsläger i Göteborg som avslutades med en kortare resa till Ukraina för en VM-kvalsmatch. Därefter var det hem till Malmö, träna ett pass med laget för att dagen efter sätta sig i flyget igen, denna gången upp mot Kiruna.

Landslagsläger är alltid speciella på sitt sätt. Fokuset skärps till ytterligare, man känner sig inspirerad på ett helt annat sätt och plötsligt är det väldigt uppenbart att varje tillfälle på fotbollsplan är ett ”måste”-tillfälle, både för laget och jaget.

Göteborg behandlade oss väldigt väl. En hel del tror kanske att ett landslagsläger består av enbart fotboll. Visst förekommer det i hög grad, men just detta lägret bestod av massa annat. Foo Fighters koncert, Lisseberg, herrarnas landskamp och massa fikatid är några exempel.

Sista tre dagarna av landslagslägret avslutade vi i Ukraina, Lviv, som vi fick chartrat flyg till. Rätt häftigt ändå det där med chartrat plan. Bara vi från landslaget i ett flyg. Från och till match. Det är detaljer som har tillkommit på senare tid. Tror ni att man vågade drömma om det här för några år sedan? Som tjej och fotbollsspelare?

Tyvärr blev det förlust i matchen mot Ukraina. De gör det bra, det får man ge dem. Ett Ukraina som likt många andra nationer är på frammarsch. Ytterligare ett tecken på den snabba utvecklingen som pågår.

Efter matchen tog vi oss hem till Sverige igen. Jag hann med ett träningspass på hemmaplan innan vi skulle upp till Kiruna för att spela i midnattssolen kl. 22:00. En otrolig häftig upplevelse som förstärktes ytterligare av den viktiga vinst vi fick med oss hem.

Vi spelade mot ett bra Piteå som inte gjorde det lätt för oss. De hade innan vår match vunnit alla deras seriematcher, det säger en hel del om hur duktiga de är i år. Men även om hur bra vi är i år. Som alltid tror jag stenhårt på mitt lag. Inte minst efter vår insats uppe i Kiruna.


I min ”jar” av drömmar

Just nu är vi med damlandslaget i Göteborg. Vilka fantastiska förutsättningar vi har här i Sverige och vilka drömmar kommande stjärnor kan ha i dagens samhälle. De kan drömma om att bli fotbollsproffs. På riktigt.

Igår var vi på Foo Fighters som hade koncert på Gamla Ullevi. Jag är inget rock-fan riktigt och kom väl hem efteråt med lock för öronen, pga hög ljudvolym, och magsår pga för mycket icke harmoniska kombinationer av ljud. Men förutom de symptomerna var det en upplevelse. Cirka 50 000 själar som gick in för det på en och samma stadion. Häftigt.

Imorgon spelar vi VM-kvalsmatch mot Kroatien på vår nationalarena i Göteborg. Viktiga poäng behöver plockas för att kunna ha möjlighet att spela VM nästa år. Det är något som finns med i min ”jar” av drömmar.


Liverpool-Karius blev en skithög

Ny vecka och nya utmaningar. Vi avslutade förra veckan med att vinna med 2-0 i söndags mot Vittsjö och är alltså återigen tillbaka på vinnarspåret. Det efter att varit extremt besvikna över förlusten i Kristianstad. En annan besvikelse lär Karius i Liverpool få leva med under en lång tid. Usch. Där har ni målvaktspositionen i ett nötskal; antigen är du en hjälte eller rena rama skithögen.

Vi börjar med Vittsjö-matchen. Inför det mötet hade vi spelat årets sämsta fotboll mot Kristianstad och förlorat med 2-0 på bortaplan. Förvisso spelade Kristianstad bra och är absolut ett lag att räkna med i år, mycket på grund av deras inställning och hjärta för klubben. Det här får de fram mycket i deras fysiska spel. Fotboll är även en kampsport, vilket gör att Kristianstad kommer plocka många poäng i årets upplaga av Damallsvenskan. Det här anser jag även var anledning till att vi förlorade; Kristianstad ville det mer i den matchen. Det var vad som gjorde mest ont efter matchen, att förlora för att motståndarna ville det mer som lag.

Ur allting går att plocka ut något positivt, även om man ibland får kämpa för att finna det. För oss tror jag Kristianstad-matchen kommer att vara en väckarklocka för kommande matcher. Vi vill inte tillbaka till den prestationen och den lamheten i både spel och vilja. Det här tyckte jag vi visade direkt i nästkommande match mot Vittsjö, där vi klättrar upp på hästen igen och tar tre viktiga poäng.

Karius, målvakten i Liverpool, kommer få kämpa väldigt mycket för att finna något positivt i det som blev utfallet av årets Champions League-final för herrar. Att släppa in två av tre mål på ett sätt som många anser vara oacceptabelt på den nivån, är allt annat än lätt. Att det sedan blir matchavgörande i en final, som är något av det största du kan spela i en fotbollskarriär, gör inte saken bättre. Många är snabba med att kritisera Liverpool-målvakten och göra en bedömning av vem han är som person både på och utanför plan. Det många tyvärr inte förstår är att fotboll är en sport som spelas av människor. Och människor kan göra fel. Alla gör ibland fel. Det är oundvikligt.

Målvaktspositionen är, som jag nämnt i tidigare inlägg, en extremt utsatt position. Ibland är du en hjälte och andra gånger rena rama skithögen. De där mellanprestationerna som inte utmärker sig med fantastiska räddningar, är det ingen som riktigt tänker på eller tackar en för, förutom såklart de som alltid finns där för en. Däremot är du rätt själv i skarpa lägen, framför allt när du får rollen som skithög. Det här är något som jag funderat mycket på och något som gör att jag mer och mer blir övertygad om att just målvaktspositionen är en otrolig mental sport. Lika mycket som du ska vara bra tränad, behöver du ha ett psyke gjort av stål, i alla fall för att nå toppen.

Det återstår att se ifall Karius har det här psyket. Ett som är säkert är att oavsett psyke, kommer den matchen att ligga som ett mörkt moln över honom under en lång period. Det som däremot räknas är vad som händer därefter. För det finns något positivt i det också, frågan är bara ifall psyket finns för att finna det.


Svenska Cupen-vinnare

Vi tog hem cupen i år igen, för andra året i rad. De senaste fyra åren har vi spelat final, vilket visar på det vinnargäng vi är. Att vi är ett vinnargäng framkommer också av våra målsättningar och vår ambition. Visst har vi vunnit cupen, men än är vi långt ifrån nöjda. De stora målen för säsongen återstår och för att ge oss de bästa möjligheterna att uppnå dem, behöver vi återuppta fokuset.

Visst är det häftigt att vinna titlar? Svenska Cupen har i år varit en turnering som varit roligare än alla de andra åren jag spelat den. Rätt snabbt in på försäsongen fick vi spela ett gruppspel med två andra allsvenska lag och ett lag från division ett. Redan då fick tävlingsnerverna testas, vilket jag gillar starkt. Jag gillar när det blir ordentlig tävling direkt mot bra lag.

En annan sak jag också gillar är den egna målsättningen som sattes för just cupen. I år var vår målsättning tydlig; att vinna cupen. Processmålen var även de tydliga. Framförallt handlade det om att vi skulle spela vårt spel och vi skulle se hela cupspelet som en utvecklingsprocess av det vi vill vara och det vi vill stå för som lag. Vi inledde starkt mot Vittsjö, för att sluta ännu starkare mot Linköping i finalen. För mig är den största vinsten att vi har utvecklats som ett lag. Visst är troféer roliga att få och finaler är häftiga att vinna just i detta nuet, men i det långa loppet är det lagets utveckling som kommer att göra att vi kan konkurrera med de allra bästa lagen runtomkring oss; både nationellt men även internationellt.

Tusen tack för alla underbara grattis-hälsningar och allt stöd vi fått från er. Däremot är vi i FC Rosengård inte nöjda för i år, såväl spelare och ledarstab som andra hjältar i och kring vår förening. Som jag allt oftare använder i olika sammanhang och ser som en stor framgångsfaktor – våga drömma.


Foton: Christer Thorell


#Måndagsbloggen – Lundh Podcast

Veckans måndagsblogg kommer att bestå av en länk till Lundhs Podcast, som jag medverkade i förra veckan. En timmes lång pratstund som förhoppningsvis lyfter på locket i frågor och får lyssnare att kanske börja fundera. Jag som annars funderar en hel del, funderar ännu mer efter mitt prat med Olof Lundh. Vad krävs egentligen för att väcka ytterligare intresse kring damfotboll? Eller rättare sagt, att snapa upp det intresse som redan finns.

Podcast Lundh – Avsnitt 193 Zecira Musovic


#Måndagsbloggen – Det finns ingen perfekt, gyllene väg till framgång för allihopa

Ännu en vecka är förbi och just när jag tänkte att vårkänslorna och värmen var påväg till oss, försvann de. Nu sitter jag i vardagsrummet, med viss sol när jag tittar ut men en massa regn och blåst. Trist.

För en stund sedan var jag och tog en fika med en god vän som jag inte träffat på väldigt länge – Saga Fredriksson. Jag och Saga spelade ihop i dåvarande LdB FC Malmö under mitt första år i klubben, innan hon skulle iväg och spela college-fotboll i USA. Nu är hon tillbaka och spelar damallsvensk fotboll i LB07 Malmö. Vilken energiknippe den där tjejen är! Sådan goding!

Vi hade massa bra snack, inte minst om just det här att ta olika vägar i sin fotbollskarriär. Ofta när någon ska åka till college och spela fotboll, är många snabba med att tycka till och se det som en nedgradering i sin fotbollskarriär. Jag ser det på det lite annorlunda. Det är även det en möjlig väg att gå under sin karriär. Någon stannar i Sverige och kämpar från ungdomslag till seniorlag, någon gör sitt första landslagsläger när de är över 30 och någon har, vad många anser, en perfekt väg från ungdomslandslag hela vägen upp till A-landslaget, där de vid sidan om landslagsfotbollen haft en klockren resa även i sitt klubblag.

Jag tycker inte att någon väg är bättre än den andra. Det jag däremot tycker, är att den gemensamma faktorn i varje väg man väljer, är att få känna ett ärligt förtroende. Som spelare, som vill ta karriären hela vägen till toppen och en dag kanske till och med bli proffs, måste man känna något sorts förtroende från något håll. Har du en tränare som tror på dig, eller kanske till och med en hel klubb bakom dig, så kommer du ha möjligheten att bli så jäkla bra en dag. Har du däremot tränare som ständigt letar ursäkter i att de tycker du är för ung, för liten, för stor och så vidare, så tror jag inte det spelar någon roll att du passerat alla de olika ungdomslagen. Jag tror ändå att du kommer snubbla på mållinjen till A-landslaget. För du kommer inte palla trycket.

Bara mina måndagstanker… Jag kan ha helt fel, men hon där goa Saga fick igång den diskussionen i mitt huvud. Vad tror ni? Finns det en gyllene väg att gå?


#Måndagsbloggen – Zećira Mušović´s Summer Camp

En sista tentamen och ett examensarbete sätter lite käppar i hjulet för ett kontinuerligt bloggande. Jag får ursäkta mig, men så länge det är skolan som sätter stopp tycker både jag och mamma att det är en giltig anledning 🙂

Förra veckan var en händelserik vecka. Damallsvenskan är igång och vi har hunnit spela två matcher och plockat fyra poäng av sex möjliga. Första matchen mot Kopparberg/Göteborg skulle bli en riktig premiärmatch. Vi hade precis allt i spelet och hade nog med målchanser för att vinna matchen. Men sådan är fotbollen ibland, även när du har allting så har du inte tillräckligt för att gå i mål med vinst. Göteborg har en målchans och Christen Press förvaltar den på bästa möjliga sätt. Hon kommer bli extremt viktig för Göteborg det här året. Tro inget annat. Matchen mot Kalmar i lördags lyckades vi däremot vinna, återigen genom total dominans. Vi har ett väldigt spännande spel i år som lovar mycket gott, i alla fall av det vi hittills har visat. Det är även vad jag kommer luta mig emot det här året – vårt spel. Alla förväntningar, alla lovord från experter om att vi är det bästa laget och alla odds som är med oss kommer inte betyda något i slutändan om vi inte tar de orden och för över dem i handling – genom att leverera vårt spel och bra fotboll.

En annan häftig händelse jag fick vara med om och som fick mig att känna mig som otroligt stolt och ärad. Erling Nilsson, aka Boss, ringde mig och berättade att klubben ville nämna vår Summer Camp i mitt namn, Zećira Mušović´s Summer Camp. Rosengårds Summer Camp är en fotbollsskola över sommaren för duktiga tjejer från klubbar runt om. Det här är något som jag inte kunnat drömma om, men som nu när det väl är verklighet väcker ytterligare tankar och drömmar hos mig. Jag har en otrolig vilja och passion för att få fler unga tjejer att våga drömma stort i vårt samhälle. Vill de drömma om att bli fotbollsproffs är jag den första som kommer att ge mitt stöd. Men jag vill sträcka mig längre än så. Som tjej ska man kunna våga drömma om att bli precis vad som helst. Om det så innebär att drömmen är att bli en fisk i havet. Omöjligt, visst, men det är en dröm och stora drömmar kommer göra hela Sverige bättre. Jag lovar. Därför tackar jag något så otroligt över den här möjligheten att få en sommarskola döpt i mitt namn, men även möjligheten att vilja utveckla den till något ännu större. Låt oss drömma ihop.


Foto: Christer Thorell.


Det är mentalt påfrestande

Några dagar har gått sedan jag kommit hem från landslagslägret. Eller låt oss säga landslagslägren, för det var ju faktiskt två stycken – både med damlandslaget och U23-landslaget. En utökad satsning på U23-landslaget från förbundshåll, gjorde det här möjligt. Ännu en gång tackar jag svensk fotboll, som den här gången lägger resurser på mig för att jag ska få internationell erfarenhet för att förbereda mig för framtiden.

Jag ska inte ljuga om att det inte är mentalt påfrestande att flänga och fara mellan olika länder runt omkring i Europa. Den här gången blev det fem olika länder; Danmark, Österrike, Ungern, Italien och Spanien. När man är med landslaget, vill man såklart prestera på topp och verkligen visa vad man går för. Varje fotbollstillfälle är ett tillfälle där man lägger ner hela sin kropp och knopp. Därför tar det både på kropp och knopp när man är iväg såhär.

Den här samlingen i Ungern, fick jag sitta på läktaren när vi skulle möta Ungern. Det här då det är begränsade platser i en matchtrupp till en kvalmatch. Det är alltid en besvikelse att hamna precis utanför. Det är intressant hur hjärnan fungerar. Först sitter man och är nervös inför uttagningen till själva samlingen. Man sitter hemma, två veckor innan samlingen och hoppas på att det ska plinga till i mail-inkorgen och att en kallelse ska landa. ”Bara jag får vara med på det här lägret, det spelar inte någon roll om jag får vara med i matchtruppen eller inte”. När väl den har landat, ställer hjärnan in sig på nästa uppdrag. Man går in i träningarna och gör sitt bästa och hoppas på att få en plats i matchtruppen. Då är lyckan över att vara kallad till lägret ett minne blott och nu är allt förutom en plats i matchtruppen en besvikelse. Jag är rätt säker på att om man hade fått sitta på bänken, hade allt förutom en startplats varit en besvikelse. Det är så min hjärna fungerar – jag har svårt att nöja mig och ”chilla”.

Med en viss besvikelse över utebliven speltid med A, åkte jag vidare till La Manga för U23-samling. Huvudsyftet med att åka ytterligare några lägerdagar, var att få en bra match mot internationellt motstånd. Den här gången skulle jag få spela mot Frankrike, som är ett riktigt, riktigt bra lag. En hel resdag på fredagen. På plats vid kvällstid. Flera lirare hade jag aldrig träffat förut. Dagen efter skulle jag spela i samma lag som de, mot ett sammansvetsat Frankrike. Det är mentalt påfrestande, det kan jag lova er. Det är kul, men det är en utmaning och snabbt lära känna hela sin backlinje, både namnet på dem och vilken som är deras bästa fot. Den fysiska formen är också en utmaning. En hel resdag i kroppen och dålig nattsömn är inte optimala uppladdningar. Men det är en del i att spela på den här nivån, ständigt nya utmaningar där problemlösningsförmågan och acceptansen för oväntade omständigheter ställs inför prov. Jag blir mer och mer övertygad om att den mentala biten är en viktig nyckel till framgång. Därför är jag efter det här lägret väldigt glad att jag själv gav mig möjligheten att just lösa problem och acceptera det jag inte kan påverka.


”Hellre lyxvänner, än lyxhotell.”

Då var även den här landslagssamlingen över. Totalt blev det två olika läger för mig den här gången, med damlandslaget och U23-landslaget.

Damlandslagets samling var av kortare slag den här gången, en måndag till fredag i Ungern. Vi hann träna tre pass innan det var dags för VM-kvalmatch mot Ungern. I den matchen blev det vinst med 4-1. Det hann bli onödigt spännande en period i matchen när Ungern gjorde sitt enda mål, då resultattavlan visade 2-1, svensk fördel. Vi lyckades däremot reda ut det och vann rättvist matchen.

Vi bodde på ett fint och fräscht hotell. Något som verkligen var förvånande med tanken på hur vägarna dit såg ut. Ett tag satt jag och funderade på om vi skulle bo i hyddor eller i hotell, utefter hur det såg ut när jag kollade ut från bussen. Vi körde på risiga grusvägar, med massa åkrar och bondgårdar som prydde min utsikt. Till slut kom vi fram till vårt hotell, som poppade upp från ingenstans och som helt skilde sig från hur det sett ut fram till den platsen.

På fredagen satte jag och Anna Oscarsson oss på flyget på La Manga, Spanien. Vi fick mellanlanda i Rom, Italien. Där åt vi en väldigt god italiensk pasta, tog en ”touch down”-bild för att kunna säga till barnbarnen att vi varit i Italien också och satte oss på nästa flyg till slutdestination.

Vår koordinator i damlandslaget hade sagt att jag och Anna skulle få bo på hotell i La Manga. Resterande spelare och ledare i U23-landslaget bodde i mindre lägenheter. Dock var det fullt och därför skulle hotellet bli vårt boende. Låt oss tillägga att hotellet var femstjärnigt och att jag och Anna inte alls såg det här som nackdel, att vi inte fick plats i lägenheterna. Taxichauffören som hämtade oss från flygplatsen med den läckra, vita Mercedesen frågade vart han skulle köra oss. Stolt svarade vi flera gånger att han skulle lämna oss vid hotellet, inte vid lägenheterna. Han kör oss dit. Vi närmar oss det snygga, vita hotellet och känner än en gång glädjen över att få bo i sådan lyx. Två killar från hotellets personal möter upp vår bil, öppnar våra dörrar och vi känner oss som världens drottningar. Just när vi ska ta våra rullväskor, springer killarna fram och tar över väskorna. Lyxhotell, ni fattar. Vi går stolta in till hotellets reception, med världens självförtroende och stolthet som fullständigt lyser om oss.

Fem minuter senare, drar vi ut våra väskor till den skruttiga minibussen som står utanför hotellet. Ingen hotellpersonal som öppnar varken bildörr eller drar i vårt bagage. Fel information. Vi skulle inte alls bo på hotellet, där var vi inte bokade. Rätt besvikna åker vi till lägenheterna, där vi helt plötsligt fick plats i en helt egen lägenhet.

Det blev bra till slut och med facit i hand, hade vi inte velat bo helt avlägset på något lyxhotell. Hellre lyxvänner än lyxhotell. I alla fall enligt mig.


”Gud förbjude den som missar något…”

Just nu befinner jag mig i Bük i Ungern. Ännu en viktig VM-kvalsmatch står på schemat, mot just Ungern. Det är ju måndag och måndagar innebär ägnad tid till bloggen och möjlighet att vädra sina tankar och idéer i skriftform. Vissa gånger poppar det upp ett specifikt ämne i mitt huvud som jag vill skriva om, andra gånger blir det ett mer sammanfattande blogginlägg kring mitt liv i allmänhet. Den här gången blir det lite av en blandning.

Jag är inne i sluttampen av mina studier, i alla fall gällande ekonomistudierna. Jag och tre andra tjejer håller på att skriva vårt examensarbete. Jag har valt inriktning marknadsföring och därför ska arbetet även vara riktat mot det ämnet. Vi håller på och spånar kring ämnen som berör det personliga varumärket och hur stor påverkan det har för att lyckas med sin karriär, oavsett om det handlar om att vara fotbollsproffs eller leda ett företag.

Personligen anser jag att det personliga varumärket är viktigt och något jag själv vill jobba med. Däremot är det inte en helt okomplicerad fråga, då det är flera aspekter som behöver tas i beaktning för att beröra sin följarskara på ett önskvärt och passande sätt.

Sociala medier är hett i dagens uppkopplade samhälle. Mobilen är ständigt i våra händer och allt för ofta skrollar vi igenom Instagram, Facebook och Twitter. Gud förbjude den som missar något som händer runt omkring oss. Just därför är sociala medier ett väldigt bra sätt att jobba med sitt varumärke på – det är lätt att nå ut.

Jag funderar ofta på vad som är intressant att följa som följare, främst i mitt egna flöde. Vad ska jag lägga upp som är av intresse för mina följare att se? Jag vill inte vara den som blir uttjatad och skapar inlägg på allt från min frukost till hur många gånger jag behövt gå på toa per dag (ursäkta brutaliteten). Det blir väldigt enkelt så, att många idag vill visa precis ALLT som går att visa. Visst, det kanske är intressant för vissa, men det är nog inte min väg att gå. Tror jag. Jag vill heller inte bli den som enbart lägger upp ”perfekta” bilder på ett ”perfekt” liv. Den fällan är väldigt lätt att hamna i, speciellt i en så krävande vardag vi befinner oss i.

Vad är egentligen min väg att gå, gällande sociala medier och även här i bloggen? Vad är intressant att följa i just min vardag? För jag lovar, min frukost ser likadan ut sex av sju mornar. Det lär ni tröttna på. Sitter ni inne på något klockrent, så lägg ett mejl! Jag tar emot allt med öppna armar. Kanske löser jag en present till ett klockrent förslag. Själv har jag idétorka.


Me, myself and min målgest som inte finns

Veckan som varit gått, har varit en lugn vecka, rent matchmässigt. Ingen match har spelat, utan fotbollen har bestått främst av träningar. Allt för att finslipa till säsongstart i mitten på april. Utanför fotbollen har lagfoto och idolkort hunnit tas och idag spelade jag in en kul grej för Eon. Låt mig leda dig genom veckan som gått… 😉

Som nämnt, ingen match i schemat förra veckan. Däremot en hel del träning och som avslutning inför en ledig helg, hade vi två pass. Två riktigt jobbiga pass. Först hade jag en tanke om att träna lite lätt i helgen, för att slippa känna mig rastlös utan någon träning. Den tanken flög iväg så fort jag satte mig på tåget hem till föräldrar och familj i Helsingborg. Varför? Jo, för att jag hade sådan träningsvärk efter fredagens dubbelpass, att mamma flertalet gånger frågade varför jag gick så stelt.

Lagfoto och idolkort tog vi också. Lagfoto var det gamla, vanliga. Gruppkort och individuellt foto. Jag kände direkt innan fotograferingen att jag inte hade någon bra fotodag. Ni vet när man känner sig snygg och känner att livet leker, att ingen bild i världen kan bli ful. Ja, den dagen hade inte jag. Idolkortet skulle kännas ännu konstiga stundtals. Framför allt när vi kom till delen där vi skulle göra vår målgest. Kom igen? När i hela friden kommer jag göra mål. Kanske straff? Jag ombads att ha ett ansiktsuttryck där jag skulle forma munnen som att jag skriker. En sak jag är brutalt dålig på, är att låtsas när jag inte känner för att låtsas. Ren katastrof. På tal om straffar. Glodis i mitt lag sa faktiskt det, att hon lätt hade lagt mig som straffläggare. Jag blev rätt glad och tittade nyfiket på att hon skulle motivera det hon just hade sagt. ”Ja, men alltså inte som en av de första fem”. Nähe, kanske som sista och elfte spelare Glodis?…

Idag har jag spelat in reklamröst för Eon i en studio i Helsingborg. Jag har gjort det en gång innan. Kanske har ni hört mig på TV eller i något annat forum. Hur som helst, var och är det väldigt kul med sådana uppdrag. Eon, som var kunden i det här fallet, sitter med via Skype från Stockholm och styr och ställer i hur jag ska läsa meningarna, vart betoningarna ska ligga och andra önskemål, så som att jag ska låta lite gladare och piggare. Ge mig kaffe, tack.

Det var veckan som gått i stora drag och även början på denna vecka. Intensivt men kul. Precis som det ska vara.


Hela Malmö är i Svenska Cupen-final

Det blev en nagelbitar-match, mellan oss och Djurgården i semifinal i Svenska Cupen. Ett reducerat resultat till 1-1 av motståndarna med tio minuter kvar av matchen, tvingade oss upp ett snäpp i vårt spel. Några minuter senare, hade vi gjort vårt och vunnit med 2-1. Var det en tuff match? Ja. Kommer Djurgården vara ett topplag i Damallsvenskan i år? Enligt mig, ja.

Än en gång levererar sportstaden Malmö, med både herrar och damer i respektive Cupfinal. Marknadsföraren i mig drömmer mig snabbt iväg. Tänk om man gör en grej av det här? ”Hela Malmö i Svenska Cupen-final”. Tänk om Malmö FF får lottningen med sig och får spela sin final i Malmö. Tänker ni vad jag tänker? Två finaler i en och samma stad. Att göra något annat än att göra en stor hype kring det här, är för mig ett misslyckande. Ett stort misslyckande, framförallt sett ur ett marknadsföringsperspektiv.

Idag läste jag på Fotbollskanalen att Cmore fortsätter sin satsning med fotboll på damsidan och sänder ytterligare tjugo matcher från Damallsvenskan. Bollen är definitivt i rullning och just nu rullar det snabbt. Vad kommer härnäst? Jag nämnde i en intervju häromdagen att fotboll på damsidan är en vass produkt att våga investera i. Visst är det en ”högoddsare”, men vinner man, tror jag man kan göra det stort. Ingen vågar riktigt bryta mönstret genom att satsa ordentligt på damfotboll i Sverige. Hade någon gjort det, kan jag nästan garantera att det hade gett resultat. Om inget annat, på lite längre sikt. Vi får helt enkelt se vem som vågar satsa ordentligt först. Jag är i alla fall säker på en sak; Vi lär inte behöva vänta längre till år 2057 för att kunna streama alla Damallsvenskans matcher.


Vidare i Svenska cupen

Dagen efter match. Vidare till semi i Svenska Cupen. Det blev en tuff match, som vanligt, mot Kristianstad och vi sattes verkligen på prov. Någon optimal uppladdning inför matchen med träningar, blev det inte. Vi som hade varit iväg på diverse landslagsuppdrag kom hem torsdag kväll, trötta från en lång resdag. Fredag och lördag blev de träningar vi fick samla ihop oss som lag. Tufft men vi löste det.

Nu väntar Djurgården i semifinal på Malmö IP. En hel del media säger att vi drog den goda lotten då vi slipper Linköping. Jag är inte så säker på det. Vi, Eskilstuna, Linköping och Djurgården är enligt mig topplag i Damallsvenskan 2018. Djurgården har värvat smart och kan bli riktigt farliga i år. Det blir en tuff och kul utmaning för oss. Precis som vi vill ha det.


Första tankar efter landslagsdebut

Ja… Vart ska jag börja. Idag gjorde jag min A-landslagsdebut. Vanligtvis är jag en person som inte imponeras av mycket som jag själv gör, eller åstadkommer. Allt för ofta tänker jag att ”äh, det var väl inget speciellt”. En ibland dålig egenskap. Idag tyckte jag dock att det var speciellt. Allt idag var speciellt. Det kände jag av redan när jag vaknade imorse och insåg att jag skulle få spela min första officiella match med damlandslaget. En dröm har gått i uppfyllelse.

Jag vill inte påstå att jag var meganervös, men ack så förväntansfull och nyfiken. Det här skulle vara något nytt för mig. Jag skulle få pröva mig själv på otestad mark. Jag kände redan imorse att det var en reserverad Zecira som vaknade. Jag kände att siktet var tydligt inställt på att få spela match och inget annat brydde jag mig om. Den vanligtvis ganska pratglada rumskamraten, blev istället en rumskompis som satt med lurar och kollade serier.

De yttre förutsättningarna, så som extrem vind och regn ville smyga sig in i tankarna flera gånger som små djävlar. ”Tänk så blåser bollen fel och in i mål” var en tanke som var påväg in i skallen flera gånger. NEJ. STOPP. ”Och? Kan jag påverka vädret. Nej. Bort!” – sa den kloka sidan av hjärnan.

Det som kändes störst var line-up:en när vi skulle gå ut från spelargången till planen, för att därefter sjunga nationalsånger. Jag kände rätt tidigt att ögonen fylldes med tårar. Jag överfölls av känslor. Det här har länge varit en av mina största fotbollsmål och fotbollsdrömmar. Där stod jag och sjöng nationalsången och insåg att det nu var ett uppfyllt mål och en dröm som blivit sann.

Matchen i sig var faktiskt inget speciellt. Det måste jag erkänna. Den kändes som vilken match som helst, där inget annat än vinst fanns på min karta. Rätt skön känsla att ha. Tänk o’ böla sig igenom hela matchen. Det hade ju inte fungerat.

Såhär några timmar efter match är känslorna tillbaka. Jag är så otroligt tacksam, stolt och glad över att idag ha fått göra min debut i landslaget. Jag är så otroligt tacksam över att jag har haft det stödet kring mig, som har gjort min resa möjlig.

Vet ni vad det värsta (läs bästa) är? Jag trodde jag skulle känna en lugnande nöjdhetskänsla efter debut. Visst, nöjdhet i all ära, men istället har jag fått mersmak. Det här vill jag göra igen. Det här ska jag göra igen.


OS toppas av damerna och vi vinner med 16-0 i cupen

Sitter och kollar på OS som ständigt finns med i bakgrunden dessa dagar. Imponeras av alla de olika idrotter som finns och hur många riskabla moment som de olika sporterna innebär. Något som imponerar mest på mig är hur bra de svenska damerna har levererat under detta mästerskap. Hur bra de levererar med så små medel. Tänk om förutsättningarna på hemmaplan hade varit ännu bättre? Hade vi tagit ännu fler medaljer då? Hade vi varit bäst?!

Igår spelade vi Svenska cupen mot Qviding i Göteborg. En match som vi vinner med 16-0. Jag ställde frågan ifall det var något sorts rekord, men det var det icke. Tydligen har större resultat förekommit. Trist. Intressant av matchen var att på min pulsklocka, fick jag fram att min distans jag rört mig under matchen var cirka sju kilometer. Jag hade önskat att det var på grund av alla mina fantastiska räddningar jag gjorde. Icke sa Nicke. Det var på grund av det oerhört kalla vädret och att jag tvingades att jogga fram och tillbaka för att hålla värmen. Någon fantastisk räddning fick jag inte möjlighet till att jag göra. Aja… Det kommer tillfällen. Ännu en nolla däremot. Check.

Bilden nedan beskriver hur jag kände mig efter matchen. Som en pigvin. Fast byt ut klimatet pingvinen står i, mot något kallt och ruskigt land. Typ Sverige.