VM-bloggen: Paris och åttondelsfinal

Gruppspelet är avslutat och en andraplats innebär åttondelsfinal för vår del. På måndag ställs vi mot Kanada, ett landslag som tydligen hade jublat när de fick reda på att de skulle få oss som motstånd. Intressant, minst sagt. Ny stad, nytt hotell och nya möjligheter att få andas in ytterligare VM-luft.

Vi bor på ett mysigt hotell beläget väster om centrala Paris, en bit ifrån all rörelse mitt i staden. Det är skönt att bo avskilt och kunna få lägga all fokus på den egna gruppen och att tillbringa tid både själv men även med varandra. Jag antar att det är det som är den så kallade VM-bubblan, att man spenderar sina dagar tillsammans med sitt lag och att det som händer runtomkring helt plötsligt inte är lika relevant.

Matchen senast mot USA var häftig. Vi spelade på en fullsatt arena, som kokade av 22´000 svenska samt amerikanska supportrar. När den svenska nationalsången spelades, fick jag i sedvanlig ordning gåshud. När jag hörde supportrarna bakom mig sjunga högt tillsammans övergick gåshuden till tårfyllda ögon. Det är häftigt hur en sång kan beröra så mycket. Senare på kvällen när jag diskuterade just det momentet med min roomie Amanda, kom vi snabbt fram till att hon kände precis detsamma. Ni ser 😉

fantastiskt stöd i vår senaste match mot USA

Tre matcher har spelats i gruppspelet och jag har suttit på bänken i samtliga matcher. Det är en annorlunda position, målvaktspositionen, precis som jag nämnt flera gånger tidigare här på bloggen. Man är så långt ifrån att spela men helt plötsligt kan man vara supernära. Och det är just den där gången man behöver vara på tårna hela, hela tiden, även om man sitter på bänken. På träningarna försöker jag alltid att se mig som startspelare, både hur jag förbereder mig rent taktiskt men även hur jag går in i träningen fysiskt och psykiskt. När de senaste tre matcherna har spelats och jag inte varit en startspelare har jag istället gjort allt för att leva upp till min roll så bra som möjligt. Min roll när jag inte är en startspelare är att vara en lagspelare och att försöka hjälpa de som spelar matchen så mycket som jag bara kan. Min roll är att vara ett så bra stöd som möjligt till Hedvig så att hon känner att jag har hennes rygg, både när det går som bäst men även när maskineriet inte fungerar helt perfekt. Min roll är att i omklädningsrummet vara den som kanske ger andra energi snarare än att sitta sur i ett hörn och göra mig själv till ett offer för att jag inte får spela.

Jag tror det där med tydliga roller är otroligt viktigt i en grupp. Alla behöver känna sig trygga i sin roll och framförallt behöver man kunna acceptera sin roll. Ja, jag hatar att sitta på bänken och att någon annan ska spela framför mig. Jag är inte här på någon solsemester. Men när matchen väl har dragit igång, då är det bara att acceptera situationen och istället försöka göra sin roll så bra som det bara går för att laget ska fungera på bästa möjliga sätt. Det handlar då inte längre om jaget, utan fokus måste ligga på laget.

Jag ser fram emot måndag, när vi ska spela mot Kanada i en åttondelsfinal. Om jag på matchdag får vara startspelare eller ifall jag får rikta fokus mot att vara en så bra lagspelare som möjligt, återstår att se. Jag hoppas i alla fall att Kanada får ångra att de jublade när de fick reda på sitt motstånd. Spontant känner jag att de bara sprutat ytterligare bensin på elden.

En kommentar till “VM-bloggen: Paris och åttondelsfinal”

Lämna ett svar

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>