Det är mentalt påfrestande

Några dagar har gått sedan jag kommit hem från landslagslägret. Eller låt oss säga landslagslägren, för det var ju faktiskt två stycken – både med damlandslaget och U23-landslaget. En utökad satsning på U23-landslaget från förbundshåll, gjorde det här möjligt. Ännu en gång tackar jag svensk fotboll, som den här gången lägger resurser på mig för att jag ska få internationell erfarenhet för att förbereda mig för framtiden.

Jag ska inte ljuga om att det inte är mentalt påfrestande att flänga och fara mellan olika länder runt omkring i Europa. Den här gången blev det fem olika länder; Danmark, Österrike, Ungern, Italien och Spanien. När man är med landslaget, vill man såklart prestera på topp och verkligen visa vad man går för. Varje fotbollstillfälle är ett tillfälle där man lägger ner hela sin kropp och knopp. Därför tar det både på kropp och knopp när man är iväg såhär.

Den här samlingen i Ungern, fick jag sitta på läktaren när vi skulle möta Ungern. Det här då det är begränsade platser i en matchtrupp till en kvalmatch. Det är alltid en besvikelse att hamna precis utanför. Det är intressant hur hjärnan fungerar. Först sitter man och är nervös inför uttagningen till själva samlingen. Man sitter hemma, två veckor innan samlingen och hoppas på att det ska plinga till i mail-inkorgen och att en kallelse ska landa. ”Bara jag får vara med på det här lägret, det spelar inte någon roll om jag får vara med i matchtruppen eller inte”. När väl den har landat, ställer hjärnan in sig på nästa uppdrag. Man går in i träningarna och gör sitt bästa och hoppas på att få en plats i matchtruppen. Då är lyckan över att vara kallad till lägret ett minne blott och nu är allt förutom en plats i matchtruppen en besvikelse. Jag är rätt säker på att om man hade fått sitta på bänken, hade allt förutom en startplats varit en besvikelse. Det är så min hjärna fungerar – jag har svårt att nöja mig och ”chilla”.

Med en viss besvikelse över utebliven speltid med A, åkte jag vidare till La Manga för U23-samling. Huvudsyftet med att åka ytterligare några lägerdagar, var att få en bra match mot internationellt motstånd. Den här gången skulle jag få spela mot Frankrike, som är ett riktigt, riktigt bra lag. En hel resdag på fredagen. På plats vid kvällstid. Flera lirare hade jag aldrig träffat förut. Dagen efter skulle jag spela i samma lag som de, mot ett sammansvetsat Frankrike. Det är mentalt påfrestande, det kan jag lova er. Det är kul, men det är en utmaning och snabbt lära känna hela sin backlinje, både namnet på dem och vilken som är deras bästa fot. Den fysiska formen är också en utmaning. En hel resdag i kroppen och dålig nattsömn är inte optimala uppladdningar. Men det är en del i att spela på den här nivån, ständigt nya utmaningar där problemlösningsförmågan och acceptansen för oväntade omständigheter ställs inför prov. Jag blir mer och mer övertygad om att den mentala biten är en viktig nyckel till framgång. Därför är jag efter det här lägret väldigt glad att jag själv gav mig möjligheten att just lösa problem och acceptera det jag inte kan påverka.

Lämna ett svar

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>