Första tankar efter landslagsdebut

Ja… Vart ska jag börja. Idag gjorde jag min A-landslagsdebut. Vanligtvis är jag en person som inte imponeras av mycket som jag själv gör, eller åstadkommer. Allt för ofta tänker jag att ”äh, det var väl inget speciellt”. En ibland dålig egenskap. Idag tyckte jag dock att det var speciellt. Allt idag var speciellt. Det kände jag av redan när jag vaknade imorse och insåg att jag skulle få spela min första officiella match med damlandslaget. En dröm har gått i uppfyllelse.

Jag vill inte påstå att jag var meganervös, men ack så förväntansfull och nyfiken. Det här skulle vara något nytt för mig. Jag skulle få pröva mig själv på otestad mark. Jag kände redan imorse att det var en reserverad Zecira som vaknade. Jag kände att siktet var tydligt inställt på att få spela match och inget annat brydde jag mig om. Den vanligtvis ganska pratglada rumskamraten, blev istället en rumskompis som satt med lurar och kollade serier.

De yttre förutsättningarna, så som extrem vind och regn ville smyga sig in i tankarna flera gånger som små djävlar. ”Tänk så blåser bollen fel och in i mål” var en tanke som var påväg in i skallen flera gånger. NEJ. STOPP. ”Och? Kan jag påverka vädret. Nej. Bort!” – sa den kloka sidan av hjärnan.

Det som kändes störst var line-up:en när vi skulle gå ut från spelargången till planen, för att därefter sjunga nationalsånger. Jag kände rätt tidigt att ögonen fylldes med tårar. Jag överfölls av känslor. Det här har länge varit en av mina största fotbollsmål och fotbollsdrömmar. Där stod jag och sjöng nationalsången och insåg att det nu var ett uppfyllt mål och en dröm som blivit sann.

Matchen i sig var faktiskt inget speciellt. Det måste jag erkänna. Den kändes som vilken match som helst, där inget annat än vinst fanns på min karta. Rätt skön känsla att ha. Tänk o’ böla sig igenom hela matchen. Det hade ju inte fungerat.

Såhär några timmar efter match är känslorna tillbaka. Jag är så otroligt tacksam, stolt och glad över att idag ha fått göra min debut i landslaget. Jag är så otroligt tacksam över att jag har haft det stödet kring mig, som har gjort min resa möjlig.

Vet ni vad det värsta (läs bästa) är? Jag trodde jag skulle känna en lugnande nöjdhetskänsla efter debut. Visst, nöjdhet i all ära, men istället har jag fått mersmak. Det här vill jag göra igen. Det här ska jag göra igen.

En kommentar till “Första tankar efter landslagsdebut”

Lämna ett svar

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>