Frågor som jag brinner för – Del II

För några dagar sedan gjorde jag en intervju med Kvällsposten om varför antalet tjejer med utländsk bakgrund är få och varför tjejer slutar sin idrott vid tidigare ålder än vad killar gör. Personligen är det här frågor jag brinner för, hur man får fler tjejer oavsett bakgrund att hålla sig kvar inom sporten och kanske även få fler tjejer att nå elitnivån inom Sverige, för att göra oss som land ännu mer slagkraftiga i förhållande till andra länder inom sporten.

Det här är del II av mina tankar gällande de här frågor. Förra inlägget kan ni läsa ifall ni skrollar ner. Det handlar om varför fler tjejer generellt slutar med sin idrott tidigare än vad killar gör. I det här inlägget ska jag behandla frågor som berör varför tjejer med utländsk bakgrund är undertaliga i svensk idrott i förhållande till tjejer som är ”helsvenska”. Jag kommer utgå från fotboll, men där tankarna säkerligen inte skiljer sig alltför mycket gällande andra idrotter.

Jag är själv född i Sverige men har en jugoslavisk bakgrund, där både föräldrar och syskon är födda i f.d. Jugoslavien, en mindre stad vid namnet Prijepolje. . Ända sedan uppstarten av min fotbollskarriär har jag haft min bror och pappa som enormt stöd. De har alltid funnits där när jag behövt bolla tankar, ta ut min vinnarskalle på någon på grund av förlust i match eller när det skulle skjutsas till matcher. Mamma kunde inte mycket om fotboll och därför såg hon det också som en hobby som skulle vara kortvarig. Det var något jag skulle göra för att ha något att fylla eftermiddagarna med istället för att hamna i något skitumgänge och hålla på med ”fel” grejor. Det var det stödet jag fick, inte mycket mer. Att jag skulle bli fotbollsproffs, var inget som fanns i mammas huvud.

Låt oss bryta ner det ännu mer, till släkten. Varje sommar när vi åkte ner till släkten i Serbien, var jag huvudpersonen på grusplanen där vi sparkade på någon sumpig boll. Anledning var att jag var tjej. Aldrig tidigare hade det funnits någon tjej som var med killarna och som gick in lika hårt för att vinna, precis som alla andra. Och varje år var de lika förvånade att jag fortfarande höll på med fotboll. För de var det en tillfällighet att jag spelade fotboll, för mig var det seriösa ambitioner. Och varje år fick mamma och pappa frågor om varför de tillät mig att fortsätta spela. ”Hon ska inte springa efter en boll, hon för göra något annat.” Då kan ni själva lista ut hur reaktionerna skulle komma att bli när jag gick över från att springa efter bollen, till att slänga mig efter den istället. Komiskt, så här i efterhand.

Det har väl aldrig riktigt varit normen att spela fotboll som tjej. I Sverige har vi kommit långt gällande det, men i andra länder och kulturer står de fortfarande stilla och stampar på samma plats. Det är godtagbart i några år under ungdomen, när det ännu inte tar ifrån allt för mycket tid från en. När det däremot börjar satsas, säger normen att det är dags att sluta. Tryck hemifrån, och många tjejer med utländsk bakgrund slutar. Normer och kulturer från andra delar av världen gör att antalet utländska tjejer är undertaliga inom svensk idrott.

I Sverige är vi karriärmänniskor. Vi vågar jaga våra drömmar, ger oss ut på det, kanske ibland, otillåtna och oprövade för att finna nya utmaningar. När även normerna skriker nej, är vi svenskar i många fall normbrytare. Det är något som gör mig glad, att vi lever i ett sådant land och samhälle. I många andra länder och kulturer är man också karriärmänniskor, till en viss grad. Mannen är oftast den som jagar sina drömmar lite längre än vad kvinnan gör. I många fall beror det kanske på att kvinnan börjar fundera över graviditet. I fotbollen har vi inom damfotbollen inte tillräckligt med bra förutsättningar gällande de frågorna, vi har inte kommit tillräckligt långt. Istället för att det ska ses som en möjlighet, blir en eventuell graviditet ett avbräck som kan krossa både karriär och drömmar. Visst är det här en frågeställning som berör kvinnor generellt inom idrotten, oavsett bakgrund. Jag tror däremot att den berör kvinnor med utländsk bakgrund ännu mer. I de flesta utländska kulturer förväntar man sig att kvinnan ska föda barn vid en viss ålder. Jag får själv ofta frågan från släktingar över hur jag tänker gällande den frågan. Förväntningen finns även i de svenska hemmen, men pressen av familjen är inte lika stor tror jag, i alla fall i de flesta fall. Den svenska synen på en karriär hjälper ”svenska” tjejer att kunna fokusera på sina drömmar. De utländska normerna hindrar de ”utländska” tjejerna att fortsätta med sin idrott på grund av tryck hemifrån. Förväntningar gör att antalet utländska tjejer är undertaliga inom svensk idrott.

I mitt förra blogginlägg, del I, skrev jag om hur viktigt det är att känna stöd, bli sedd och uppmärksammad. Då skrev jag om hur tjejer behöver bli sedda ännu mer på grund av att vi inte har samma förutsättningar och möjligheter som killar har inom sporten. Nu kan vi lägga till ytterligare en aspekt för att kunna svara på frågan om varför antalet utländska tjejer är undertaliga. Föreställ er en tjej med utländsk bakgrund som har hållit på med sin idrott i några år. Det går för närvarande lite tyngre och prestationen sviktar. Drömmarna känns allt för långt borta och dagligen får man höra om orättvisorna mellan killar och tjejer. Addera då trycket hemifrån om att, på grund av normer och skit, tjejer inte ska spela fotboll utan hålla på med sådant som är mer ”tjejigt”. Då försvinner det stödet också. Plötsligt är man helt själv och får brottas med det tuffa. Det här är vanligt tror jag bland idrottande tjejer med utländsk bakgrund. Det är även en av de större anledningarna, enligt mig, till varför antalet utländska tjejer är undertaliga inom svensk idrott.

Det ovannämnda är inga problem där det finns en enkel lösning som gör att problemen försvinner över en natt. Det här är grejor som behöver tid och ansträngning för att kunna bli riktigt bra i framtiden. För visst lever vi i ett fantastiskt land, där drömmar går att förverkliga. Vi lever i ett riktigt bra Sverige och därför kommer vi att bli ännu bättre i framtiden. Ge oss lite tid och förutsättningar bara. Sist men inte minst, våga tro på varandra och visa ditt förtroende.

Det tog tid för att mina fotbollsambitioner skulle bli uppskattade och accepterade av släkten. Mamma var enkel, henne övertygade jag så fort jag lärde henne fotbollsreglerna. Idag är hon min största supporter, tillsammans med syrra, som bär slöja och bryter normer på sitt sätt. För släkten krävdes prestationer. Det krävdes prestationer och utmärkelser för att kunna visa svart på vitt att det jag höll på med, var och är på riktigt. Idag har jag en engagerad släkt som ständigt är där och följer min fotbollskarriär. Då jag har en stor släkt som finns på lite olika platser runt om i världen, passar det gott med att jag spelar i en del olika länder och därför ofta har någon släkting som kommer och tittar. Jag har även en släkt som innehåller småtjejer som börjat spela fotboll i klubblag och som är lika mycket vinnarskallar på plan som vilken annan kille som helst. Det fanns inte för några år sedan. Förändringen, den gör mig stolt.

Lämna ett svar

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>