Frågor som jag brinner för – Del I

Förra veckan gjorde jag en intervju med Kvällsposten om varför antalet tjejer med utländsk bakgrund är få och varför tjejer slutar sin idrott vid tidigare ålder än vad killar gör. Personligen är det här frågor jag brinner för; hur man får fler tjejer oavsett bakgrund att hålla sig kvar inom sporten och kanske även få fler tjejer att nå elitnivån inom Sverige, för att göra oss som land ännu mer slagkraftiga i förhållande till andra länder inom sporten.

Jag kommer i följande två blogginlägg att skriva om mina tankar och åsikter gällande de här frågorna; del ett som kommer handla om varför jag tror tjejer generellt slutar i tidig ålder, samt del två där jag tar det ett steg längre och diskuterar varför tjejer med utländsk bakgrund är undertaliga. Jag förtydligar att det här är mina åsikter och tankar. Jag skriver utifrån egna tankesätt och erfarenheter, vilket mycket möjligt kan verka vara ”fel” tankar för någon annan. Däremot är det, för mig, helt rätt.

Del I: Varför tjejer slutar sin sport i tidig ålder i jämförelse med killar

Det är många gånger jämförelser görs mellan tjejer och killar, när jämförelserna inte ska göras. Det är många gånger jag fått frågor som berör damfotbollens ställning i förhållande till herrfotbollens. Det är många gånger jag fått höra att damfotbollen aldrig kommer komma i närheten av herrfotbollens kapacitet. Snark. Det räcker. Det går inte att jämföra. Däremot är jämförelsen mellan killar och tjejer intressant när det studeras kring varför tjejer slutar sin sport i tidigare ålder än vad killarna gör. Vad är det egentligen som kan vara orsaken till det?

Det har alltid sagts att tjejer är mer beroende av varandra, att de följer sin umgängeskrets och faller för grupptrycket oftare än vad killar gör. Visst kan jag hålla med till en viss del – gällande just sporten. För visst är killar också beroende av att känna grupptillhörighet och visst faller de för grupptrycket. Skillnaden är dock att hos killarna är det fler killar som stannar kvar inom sin idrott, för de är killar och normen faktiskt är att de ska hålla på med idrott, och därför hålls gruppen ihop. Det, medan tjejgruppen sakta splittras med åren på grund av andra intressen, återigen på grund av normer, för att det till slut enbart ska vara en envis tjej som är kvar som inget annat vill än att hålla på med just den där sporten. Enligt mig är det här det största problemet för tjejer i yngre ålder, tjejer upp till 15-17 år.

När andra intressen börjar poppa upp och barndomsdrömmen börjar kännas allt längre ifrån, är det väldigt lätt att ”ge upp” sporten och göra något annat på fritiden istället. För visst kan vi enas om en sak – samhället är uppbyggt på sådant sätt att det har varit lättare för en kille att drömma om en proffskarriär inom sin idrott än vad det har varit för tjejer. Jag skriver att det har varit lättare, för att jag hoppas och tror på att det håller på att förändras. När det går tyngre eller annat börjar locka, har killarna tanken i bakhuvudet att om de lyckas, lyckas de stort. De har tanken om att de kan försörja sig på sin idrott och att de kan säkerställa sin framtid med sina sportsliga framgångar. Den tanken är en jäkla bra drivkraft som håller kvar en hel del. När en tjej har en motgång och bryts ner kan även hon ha ett stort mål med sin karriär och visst kan hon drömma, det kan hålla en kvar ett tag. När hon däremot bryts ner gång efter gång, på det sätt som en elitkarriär i många fall faktiskt innebär, får läsa om den orättvisa fördelningen mellan tjejer och killar samt att de inser att det är få tjejer i Sverige som kan rusta upp för framtiden med hjälp av sin sport, hjälper inte drömmen längre. I Sverige är det få damfotbollsklubbar där spelare är heltidsproffs. Vi i Rosengård är ett undantag, där majoriteten har just den här förutsättningen. Däremot tjänar man inga miljoner. Det är inga pengar man kan leva fint på i framtiden. Ute i Europa finns några klubbar där man kan tjäna pengar, men i jämförelse med herrarnas möjligheter är det knappt rättvist att nämna. Därför börjar drömmen istället kännas orealistisk och för långt ifrån en och den slutar verka som motivation. Nu tror jag att vi är inne i en ålder kring 17-20. Då har satsningen hittills varit stor av individen men där verkligheten börjar komma ikapp många.

Idrott är något som ska vara roligt för individen, något som förespråkas i tidig ålder. Då är träningen uppbyggd på ett sätt där glädje och gemenskap styr samt görs uttagningar på ett strategiskt sätt där alla ska få vara med och delta. Efter några år går idrotten, som länge enbart varit en hobby och något kul, över till en medveten satsning – från både utövarens och tränarens håll. Konkurrenssituation hamnar allt mer i fokus och allt större press läggs på prestationer. Idrottaren förblir allt oftare en idrottare i tränarens ögon. Människan bakom glöms enkelt bort. Det glöms allt för ofta bort att bakom idrottaren, som inget annat hellre vill än att lyckas, är en människa med känslor och ett välmående som ibland kan svikta på grund av just idrotten. Det här är en punkt som jag tror får många att i sitt vägval, välja den ”trygga” vägen och sluta på sin sport. Vi är människor med olika behov. Ett behov som jag däremot tror vi har gemensamt, är behovet av att ibland känna oss uppmärksammade.

Att bli uppmärksammad är något som jag har haft väldigt tur med under min karriär, framförallt i tidig ålder då många av mina vänner slutade på fotboll och fann andra intressen. När det gick sämre för laget och när fotboll inte var lika kul – fanns där någon som såg mig. Det fanns någon som såg människan Zecira och hur hon tänkte. Uppmärksamheten kan handla om små grejor. I mitt fall betydde exempelvis nya fotbollsskor från klubben eller nya, snygga handskar väldigt mycket. Det betydde för mig att någon trodde på mig, att någon ansträngde sig lite extra för att jag skulle känna mig sedd. De detaljerna tror jag sporrade mig otroligt mycket. För jag minns så tydligt stoltheten jag kände när Stoffe kom med nya fotbollsskor eller Anna med nya handskar. Jag kände mig så duktig och plötsligt var fotbollen det bästa jag visste igen. De negativa tankarna var som bortblåsta. Idag, några år senare, spelar jag fotboll på elitnivå.

När killar som idrottar får en motgång och inte får den uppmärksamheten vi som människa faktiskt behöver, kan de fortfarande trösta sig med alla de dörrar som finns för en manlig idrottare ifall de lyckas. De vill ”nå drömmen”. Tjejer kan inte trösta sig med de tankarna på samma sätt. När då uppmärksamheten inte finns och de stora drömmarna inte kan uppfyllas helt och hållet på grund av olika förutsättningar, är det inte mycket som håller kvar.

Därför, tror jag, att fler tjejer slutar i tidigare ålder än killar.

Lämna ett svar

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>