Mitt första riktiga landslagsläger

Träningarna hemma i Rosengård hade gått bra, vi var inne i en rolig förberedelseperiod inför Champions League och livet gick allmänt som på räls. Therese Sjögran springer förbi och frågar om jag kollat mobilen och ligger inne med ett stort flin. Undrande tar jag mig till omklädningsrummet så fort som möjligt för att kolla mobilen. ”Hej Zecira. Detta är FK Pia. Jag vill komma i kontakt med dig.”

En vecka senare satt jag på ett flygplan mot Alicante med större delar av damlandslaget. Jag var på väg mot mitt första riktiga landslagsläger. Kort innan vi klev på planet hade laget fått utmärkelsen på Idrottsgalan som ”Årets Lag”. Där stod jag, som vilken vanlig åskådare som helst och försökte att inte se alltför stel ut. Jag hade velat skriva att flygningen var helt lugn och jag tänkte väl också att den skulle vara det när jag satt där, ända till obeskrivlig turbulens uppstod. Folk skrek, böner hördes från äldre kvinnor och jag och Emelie Lundberg (målvakt) grep tag i varandras händer och klämde något otroligt. Det enda som far i huvudet var pilotens hyllning till damlandslaget till deras utmärkelse. Här har vi större delar av landslaget på ett flygplan som håller på att braka samman. Pia Sundhage och superstarsen var antigen på Idrottsgalan eller på ett annat flygplan. Det här var fan ödet, att vi skulle dö och de bästa skulle komma undan. Det här kommer bli en jäkla rubrik.

Det var ett nio dagars långt läger. Träningar varje dag och två landskamper, mot Norge och England. Mycket var nytt och det fanns mycket att suga in. Ändå kändes det tryggt att vara där. De flesta hade man träffat innan och på fotbollsplan var det ingen större skillnad från hemma i Rosengård, vi har trots allt OK lirare i klubblaget i exempelvis Marta. Det var nya målvaktskollegor och nya tränare. Men jag är van, Rosengård har förberett mig väl genom att ge mig nya typer att konkurrera med inför varje säsong. Hedvig Lindahl var inte på plats ännu, hon skulle komma några dagar senare.

Dagarna hade mestadels samma innehåll: Äta, träning, äta, vila, äta, möte, äta, äta. Det är ett jädra ätande alltid när man är iväg med landslag. Ovanan vid att äta ofta går snabbt över till en självklar vana. Där sitter man hemma i Malmö två veckor senare och kan inte tänka på annat än mat. Och urintest på morgonen för att se om man drack tillräckligt, så det var bara att dricka för kung och fosterland.

Hedvig kom några dagar senare. Det såg jag fram emot extra mycket, att se hur hon var i träning. Jag visste att hon en bra matchmålvakt, men i träning hade jag aldrig sett henne. Vad krävs för att vara bäst i Sverige? Vi var fyra målvakter, delades ofta upp i par på uppvärmningarna. En träning stod jag med Hedvig och skulle värma upp. Vi skulle stå och slå enkla ”feel good”-bollar till varandra. Boom. Hedvig smällde upp en boll mot mig, hårt och precist. Jag var beredd, men likväl förvånad. Vad fan menade hon med att slå den så jäkla hårt?! Ville hon göra något statement? Eller vänta, hon är ju Sveriges bästa målvakt och hon spelar i engelska ligan. De kanske gör så här hemma? Bäst att jag smäller tillbaka bollen ännu hårdare. Där stod vi någon minut senare, andfådda, för att vi stått och matat uppvärmningsbollar till varandra som för att skjuta ner varandra. Utvecklande, bra. Jag gillade miljön.

Hedvig var såklart en bra målvakt. Det blev tydligt vad jag behöver arbeta med för att kunna nå hennes nivå. Något jag imponerades av var hennes offensiva spel, spelet med fötterna. Det var riktigt, riktigt bra. Jag förstod varför hon matade bollar på uppvärmning hårdare än vad jag gjorde i slutet av en träning. Kanske är det vad som krävs?

Sundhage var en typ som jag inte gick fram och kramade och gosade med. Hon hade sin integritet. Hon var en tränare som hade en lyckad karriär bakom sig. Det syntes tydligt i hennes närvaro. Jag ville inte göra fel. Efter några träningar gjorde jag en extra bra träning. Sundhage gav beröm: ”Mycket bra träning idag”. Waow. Hon, till mig? Träningen därefter kom Sundhage fram igen efter träningen. Frågade hur jag mådde, hur det kändes. Hon pratade om att många säger att jag kommer att bli en riktigt bra målvakt. Hon frågade sig när det skulle komma. Där satt jag, stretchade och tänkte: ”Vafan, tycker du inte jag är bra nu?!”. Ju längre samtalet löd, förstod jag vad hon pratade om. Som ung behöver man träna mycket och rätt, man behöver höja sin lägsta nivå för att bli en mycket bra målvakt. ”I see your presence.” Det sa hon också. Hon gillade min pondus. Bra, jag har gjort avtryck.

Lämna ett svar

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>